Blogg - publik

Annakarin Arvehedens blogg

• Prenumeration

  • Prenumerera på inlägg

• Sök i bloggen

  Sök

• Arkiv

  - Alla månader - mars 2012 februari 2012 januari 2012 december 2011 november 2011 oktober 2011 september 2011 augusti 2011 juli 2011 juni 2011 maj 2011 april 2011 mars 2011 februari 2011

Blogginlägg

1. Hejdårå
   Det kan ju verka lite märkligt att först skriva ett inlägg om att inte hinna med och sedan försvinna spårlöst utan att säga adjöss först.
   
   - Va hände med den där Arveheden?
   - Inte vet ja, vart 'on dö 'on?
   
   Nä. Jag finns, i allra högsta grad. Den här bloggen, däremot, will self-destruct in 10-9-8-7...
   
   Så hejsvejs, ha det fint och var snäll mot människorna för då brukar de bli glada.
   
   Vi ses förr eller senare, här eller där.
   
   /AK
   
    
   Klipp ut och spar. Moahaha.
   • • Annakarin Arveheden
     • 16 mar 2012 14:36
     • Permalänk
   • • Kommentarer (6)

2. Att hinna med
   - Hur lever du ditt liv egentligen? Kollegan som brukar läsa här och dra sina egna slutsatser ville veta.
   - Öh? var mitt intelligenta svar. Man är ju en mästare på att uttrycka sig när man blir förvånad.
   - Ja, hur hinner du?
   
   Hinner? Jag hinner väl ingenting. Jag är bara ganska bra på att få det att låta mycket. Om man till exempel smäller ned klackarna i golvet när man går (ganska snabbt, såklart) och drar igen diskmaskinsluckan så att det klirrar i kopparna efter att i vredesmod över vuxna människors tendens att förvandlas till hushållsarbetsskygga tonåringar så fort de kliver in på arbetsplatsen, än en gång ha plockat ned de där diskhoplacerade *censurerad svordom* smutskopparna och besticken i maskinen och orkat böja sig ned efter disktabletterna (helt utan att utstöta någon som helst form av gubbljud) samt haft förstånd nog att trycka på KÖR (eller vad det nu står)
   
   så verkar man ju oerhört effektiv. Eller bara korkad.
   
   Det är möjligt att de som inte har tid att ta reda på sin egen disk är de som hinner med saker. Fatta vad många stordåd man kan utföra på den stunden. Fyra sekunder, jo jo. Hinner hända mycket på den tiden, har jag hört.
   
   Det är också möjligt att de som konsekvent vägrar att ta upp sina egna matlådeursköljda matrester ur slasken (uäh! äckelbonanza!) gör exakt det där som alla tidsmaxar-experter tjatar om i kvinnomagasin efter kvinnomagasin: De p-r-i-o-r-i-t-e-r-a-r. De v-ä-l-j-e-r. De har b-e-s-t-ä-m-t sig för att deras tid är så mycket mera värd än den jävla (ursäkta språket men det ordet passar så väldigt fint i hop med det som följer direkt efter slutparentesen här) idiot som martyrar sig med andras snusk.
   
   Vad som är värt att lägga sin tid på och hur man ska hinna göra det man vill och inte bara det man måste och vad som är viktigt på riktigt är vad som snurrar i mitt huvud i de stunder då jag tänker sådär överjordiskt bra. Det vill säga hela dagarna och hela kvällarna och framför allt när jag, så att säga,
   
   diskar.
   • • Annakarin Arveheden
     • 9 mar 2012 09:25
     • Taggar: hårddisk snuskdisk tidsoptimering hjärnkapacitet carpe-diem it's-my-life
     • Permalänk
   • • Kommentarer (1)

3. Dagens Nähä-upplevelse
   Wow. Kolla:
   
   
   
   Alltså nu var det inte så att jag gick och köpte den här tidningen på grund av detta lockande löfte på förstasidan. Jag prenumererar redan på ungefär tre nummer (plus alla de där efterföljande som fortsätter komma på grund av att jag aldrig minns när det är dags att avbeställa) eftersom jag är en sucker för "tre tidningar, ett läppglans och en tröja i modell one size fits nobody"-erbjudanden.
   
   Men jag kan erkänna att jag blev lite uppspelt och tänkte att det måste vara något nytt på riktigt. Självhypnos? Samtalsterapi? Mirakelkroppsstrumpa? Magiskt avkok på superbär och något riktigt äckligt? Det kan ju rimligtvis inte än en gång handla om den där högfettsdieten som alla tidningar dryper av.
   
   Bläddra bläddra bläddra. Kolla:
   
   
   
   NÄ-HÄ? Om man dricker mindre vin blir man mindre plufsig? Och dessutom piggare och snyggare? Det hade man ju INGEN aning om, va va va?
   
   Just nu är det ju lite extra synd att man inte får frilansa hur som helst. Jag kunde tjänat ihop till minst ett badrum på Doktorns genom att erbjuda mina tjänster inför kommande nummer:
   
   "GÅ NER 10 KILO TILL JUL/PÅSK/NYÅR/ALLA HJÄRTANS DAG UTAN ATT MOTIONERA MERA ELLER DRICKA MINDRE SPRIT"
   Hemligheten: Tacka nej till drinktilltugg av typen ostkrokar och chokladpraliner.
   
   "GÅ NER 10 KILO TILL JUL/PÅSK/NYÅR/ALLA HJÄRTANS DAG UTAN ATT MOTIONERA MERA, DRICKA MINDRE SPRIT ELLER TACKA NEJ TILL CHOKLADPRALINER"
   Hemligheten: Sluta äta sockerkaka.
   
   "FÅ MER PENGAR ÖVER UTAN ATT JOBBA MERA"
   Hemligheten: Shoppa mindre.
   
   "FÅ ETT RENARE HEM UTAN ATT STÄDA MERA"
   Hemligheten: Låt någon annan dammsuga.
   
   etc.
   
   
   
   
   
   • • Annakarin Arveheden
     • 1 mar 2012 21:19
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)

4. Uppåt i nedförsbacken
   Men vilken dag att ta ut sin sista semester på för att vara med på skolans friluftsdag! Sol! Nysnö! Inga liftköer! Bollnäs när det är som bäst!
   
   
   Man måste titta på Bollnäs från det här hållet emellanåt och bli påmind om att det vissa kallar City är en glänta i en skog omgiven av berg med inslag av vatten och det, mina damer och herrar kan man, i motsats till billiga barntröjor, inte köpa på postorder.
   
   
   När vi hade plogat oss kobenta i barnbacken ett par timmar gav vi oss på Bananen. Vi hade en ung dam med oss också men hon var så strängt upptagen med att susa nedför backarna i flock att hon knappt hann hälsa. Eller kan det vara så att hennes gamla morsa, dvs jag, håller på att bli lite pinsam?
   
   När man är sex år och håller på att lära sig åka skidor finns ingen tid att förlora. När ens mamma får ett litet glädjefnatt av att helt otippat se en gammal (som i "från förr i tiden") väninna som är på väg upp i liften och insisterar på att vänta tills hon också är uppe på toppen av backen gäller det att vara bestämd:
   
   - Du får säga hej men säg så här, mamma: Hej! Och sen åker vi. Inte babbla! Kom ihåg: Inte babbla!
   
   Mammababbel är bland det värsta som finns. Vart man än går ska det babblas. På mataffärn, i skolkorridorer, på gatan, vid macken, babbel, babbel, babbel. Även om man släppte av den här mamman på en öde ö skulle hon säkert hitta någon att babbla med i alla fall.
   
   Den unge mannen som på mindre än ett dygn både tappat sin första tand och lärt sig åka skidor utan sele somnade som en stock i bilen på väg ut till Hårga där vi födelsedagsfikade med en morfar som fick en rätt fin barn-vald presentblandning bestående av minimarmelader, granatäpplelemonad, lite choklad samt en pruttkudde som enligt förpackningen var en så kallad Äkta Brakare.
   
   På väg därifrån kupp-åkte vi över Segersta för att snika åt oss en skymt:
   
   
   Det är jättekonstigt att köra genom kurvan och se det ligga där till höger och notera hur förvånad man blir av att tänka "Det är mitt hus!". Där ska det hända grejer en annan dag, när man har tid med lite mer än att bara sakta in och hetsknäppa ett kort utan att ens stiga ur bilen.
   
   Dagens ord: Spräg. Den Fulaste Tiden Med Maximal Blekfisighet kan vara över för den här säsongen.
   
   
   
   
   • • Annakarin Arveheden
     • 28 feb 2012 19:24
     • Permalänk
   • • Kommentarer (2)

5. Inte så särskilt fit but you know it
   Träningssjälvförtroendet är kört i botten efter ett par gruppträningspass då jag tvingats maska på grund av att jag inte är kvinna nog att göra mer än typ tre armhävningar. På knä. Lägg därtill ett par riktigt ruttna löprundor, nej ursäkta joggningsrundor. Exakt var gränsen går tvistar nördarna om (5 min/km?) men jag skulle säga att löpning är något betydligt spänstigare än det jag ägnar mig åt efter byvägarna när jag väl masar mig ut.
   
   Iljungen tur och retur blir ganska precis en mil. Iljungen (Ijungen?) har förresten en välkommenskylt som är ungefär lika stor som byn.
   
   
   
   För att komma till Iljungen måste man springa uppför. Bara några dagar före den här lilla turen satt jag och min bästis på Grill och erkände för varandra att om den andra tänkte anmäla sig till 18 km i det där terrängloppet som maratonmannen tipsade om så gick det inte ens att överväga att själv nöja sig med 13 km. Ha! Tillåt mig att revidera min åsikt om lämplig sträcka. 6 km blir det. Eller så har jag plötsligt något annat för mig den där dagen. Typ ligga på en filt i trädgården och fika:
   
   Kaffe i prickiga koppar eller möjligen blommiga med guldkant. En jättehuslig kaka, fortfarande något ugnsvarm, serverad på pressfatsglas med bär som jag själv drivit upp från frö och vispad grädde från den gladaste kossan i byn. Smultronsaft. När jag känner mig förslappad och degig på grund av ickemotionerande (jag behöver ju inte eftersom jag inte ska kräkas mig uppför ett berg i Segersta) går jag helt enkelt in och speglar mig lite i electroluxassistenten och när det blir kväll ska vi grilla i trädgården på Doktorns, jamen GE MÄ lite sommarlov bums på momangen äru gullig.
   
   Den enda fördelen med uppförsbackar är att de blir nedförsbackar när man vänder om.
   
   ~
   
   Men den värsta självförtroendeknäcken var ändå det där med benet och bollen.
   
   Tänk dig att du är 42 år och ligger liksom utfläkt på en sån där stor boll som jag aldrig fattat vad man ska göra med, ja eller nu vet jag ju att det är en GYMBOLL och att de lär ska vara himla fiffiga och även finns i en väldigt fin guldfärg, men ändå. Du är 42 år och ligger liksom utfläkt på en stor boll, övervakad av en betydligt yngre herre som du köpt 90 minuter och ett träningsprogram av eftersom du är 42 år och sjangserar snabbare än man hinner skrika "MEN VILKA ÄR HUDEN SJU JÄMRANS ÅLDERSTECKEN IJENGKLIJEN?" och inser allt det där smågodiset som du ätit de senaste trettio åren inte alls har försvunnit spårlöst utan helt enkelt legat latent i ett lömskt bakhåll någonstans (hjärnan? nedre byrålådan? yttre rymden?) och laddat för just den här attacken:
   
   Lakritsfiskarna till colaflaskorna: Tar ni låren så sätter vi oss på baken?
   
   Och när du ligger där på bollen och skäms ganska duktigt redan säger den betydligt yngre herren att du ska lyfta en fot från golvet och sedan sträcka ut benet parallellt med golvet. Och så tänker du göra exakt det och så händer det ...
   
   i n g e n t i n g. Absolut ingenförbaskadeting händer det på grund av att foten plötsligt slutat fatta vad hjärnan säger. Kanske på grund av att hjärnan tidigare bestod av nyss nämnda lakritsfiskar och colaflaskor och eftersom de nu bosatt sig lite mer söderut, från den där löjliga bollen sett, är det så att säga ingen hemma som kan runna den här businessen. Hissen går inte hela vägen ner i foten, om man säger.
   
   
   Männischan på bilden har inget med bloggarinnan att göra. Hur övningarna av svårighetsgrad fem ser ut har jag ingen som helst aning om. Ignorance is, som bekant, bliss i vissa fall.
   
   Strunt i halvmaran på tvånollenfemtionio i maj. Mitt enda mål nu är att  få den där förgrömmade foten att lämna golvet.
   
   
   • • Annakarin Arveheden
     • 27 feb 2012 22:32
     • Permalänk
   • • Kommentarer (2)