- Min man dog i kriget, ska mina barn behöva göra det också? undrade Tsega.

Eftersom äldste sonen Robban har uppehållstillstånd och är adopterat av sin farbror stod också familjen inför en splittring.

Mamma och de yngre bröderna skulle utvisas och han bli ensam kvar.

- Jag har ju bott här med min familj, inte hos min farbror i Stockolm, berättade han.

När vi kliver in i deras lägenhet en andra gång är situationen ännu värre.

De har haft besök av gränspolisen och är beordrade att åka till polisstationen för fotografering. Alla reshandlingar är klara och nu återstår bara utvisningen.

Mamma Tsega säger inte mycket, men av tårarna är det lätt att förstå hur rädd hon är.

- Hon har haft det svårt, mamma och mina bröder satt fängslade i Libyen under ett år, säger Robban.

På en av väggarna i vardagsrummet hänger ett flertal medaljer. De har pojkarna fått för sina fotbollsinsatser i Ljusne. Under det år som gått har de acklimatiserat sig ännu mer och vännerna är svenska.

- Ingen av oss sover på nätterna längre och det har varit svårt att koncentrera sig i skolan. Men jag har bestämt mig, blir min familj tillbakaskickad så följer jag med. Jag är bara 16 år och kan inte klara mig ensam, säger Robban.

Vid det här laget har de fått ännu ett avslag från Migrationsverket som menar att det inte är några problem att återvända till diktaturen Eritrea.

Detta trots att Amnesty gång på gång hävdat att 14-åringar används som soldater och att Eritreas fängelser regelmässigt bryter mot mänskliga rättigheter.

15-åriga Haben är helt övertygad om att han kommer att kallas ut som barnsoldat och dödas precis som sin far.

- Pappa var bara 30 år när han dog, man vågar inte ens tänka på hur det kommer att bli, säger han.

Den här dagen har deras bänkar stått tomma och på Stenbergaskolan är deras lärare både bekymrade och besvikna. Några av dem har varit engagerade i pojkarnas öde och har haft kontakt med Migrationsverket.

Lars-Olov Myrman var Habens lärare när han gick i sexan.

- Med tanke på vad den här familjen har upplevt är beslutet riktigt illa. Migrationsverket har dessutom skjutit upp beslutet gång efter gång vilket inneburit att de hela tiden levt mellan hopp och förtvivlan. Det är inte humant, säger han.

Samma sak säger Jonas Andersson som är 10-årige Arons lärare.

- När jag kom hit i morse var Arons plats tom. Nu förstår jag varför. Visst har vi känt till den här risken, men det känns hemskt att det ska behöva bli så här.

Familjens advokat Rikard Willerius har nu för avsikt att överklaga beslutet till Migrationsöverdomstolen.

- Trots att möjligheterna är små kommer jag att göra det. Jag har jobbat med många asylärenden. Men just i det här fallet känner jag starkt att det kommer att gå illa för familjen om det återvänder till Eritrea, säger han.

Enligt Rikard Willerius säger landsrapporterna från FN:s organ UNHCR och Amnesty att alla som fyllt 14 ska vara tillgängliga som barnsoldater.

Detta betyder att de som vistas utanför Eritreas gränser utan myndigheternas tillstånd kommer att få stora problem vid ett återvändande.

- I det här fallet kan de båda äldre pojkarna bli betraktade som desertörer. Och då blir det inte lätt, säger Rikard Willerius.