Ingenting är som det brukar. Dom skrattar, men den här gången skrattar jag med dom. Dom sneglar inte på mig och fnissar med varandra, nej, dom möter min blick och vi skrattar åt skämten i luften fastän vi knappt hör hur dom låter. Det är berusande, det finns inget annat än känslan. Känslan av att passa in.

Men plötsligt händer det där som inte får hända, rösterna blir svagare på något vis. Fortfarande där, men som ett dovt ljud i bakgrunden i min egen hjärna. Allt blir grått, alla mina vänner bleknar. Försvinner ut i tomma luften. Blir till stoft. Till slut så är det bara jag, som sitter där i mörkret. Fortfarande med ett leende på läpparna. Det är då jag öppnar ögonen och sätter mig upp i sängen och tänker Hah, som vanligt.

Jag skyndar mig fram längs gatan. Grå stengata. Man ser svarta, halvt torkade droppar på den, det betyder att det har regnat. Jag hoppas att jag ska hinna fram innan det börjar igen. Axelbandsväskan glider av med jämna mellanrum och kängorna skaver. Mamma kallar min klädstil alternativ, dom i skolan kallar den ful men själv skulle jag nog kalla den... min. Min alldeles egen stil. Visst den är ganska obekväm men jag gillar när folk stirrar, oftast. Att vilja stå ut lite betyder väl inte att man frågar efter att bli trakasserad och mobbad? Eller?

Stämningen från den mörka himlen genomsyrar luften och allt känns obehagligt. Jag såg den tryckande atmosfären som ett tecken. Trots drömmen i natt så fanns det inte en chans att något skulle ha förändrats i skolan. Allt skulle vara lika mörkt som i slutet på drömmen. När alla röster blir som dova ljud i bakgrunden och allt blir svart.

Det hade precis börjat vända mot höst igen, man kände det på kylan och såg det på gulnade löv på mörka träd. Ingen sol kunde tränga igenom det här mörkret. Varken mörkret av molnen eller mörkret i mig själv. Att öppna huvuddörren till skolan var som att öppna portarna till helvetet. Det första var att jag träffades av ljudet. Allt skrikande, skrapande av stolar och smällar av dörrar. Jag förstår inte varför folk inte kan vara tyst? Skulle jag också skrika sådär om jag var en av dom?

Det luktade som böcker i våran skola. Hela korridorerna var beklädda med bokhyllor fyllda med böcker. Dom flesta låg på golvet vid dagens slut men det fick städtanterna ta hand om. Golvet är klibbigt och det låter lite när man går över det. Drickor som spillts ut, godis och spott. Jag gick vidare mot min korridor, försökte undvika blickar.

Jag är inte som dom här människorna, min hjärna skriker det. Tänk om jag hade vingar, som en fågel. Att kunna flyga iväg och vara fri är det enda jag vill. Jag hör inte hemma här på marken. Jag kunde höra mitt namn skrikas ett antal gånger och jag vet att dom menade mig. Det finns ingen annan som heter Theresia på våran skola, och jag önskar att jag inte gjorde det heller.

Upp för en trappa, genom en korridor, en trappa till och så är jag framme till min korridor.
Där sitter Evve och Jonna med ögonen fastlimmade på deras mobiler. Dom sitter bredvid varandra, men dom är inte ens i samma universum just nu. Ibland undrar jag om Evve och Jonna verkligen är så bra kompisar eller om dom bara låtsas vara det när jag är i närheten. Jag försöker smyga förbi dom men just som jag tar ett jättekliv framför dom så kollar Evve upp från sin mobil.

Tjena, snygging säger hon och ser på mig med de mest hånande ögon jag någonsin sett. Evve har väldigt genomträngande ögon överhuvudtaget. Kattgula med små pupiller. Dom där ögonen dyker ofta upp i mina drömmar.

Håll käften svarar jag lite lågt som på förbivägen. När jag vänt ryggen mot dom så hör jag fnittret igen. Det där förbannade fnittret.

Du, Theresia! Har du hört vem som kommer idag? ropar Jonna plötsligt ur fnittret. Hon har en väldigt gäll röst som skär in i öronen på mig. Jag klarar inte av den. Jag svarar inte, fortsätter packa ur mina saker i skåpet.

Men kan du svara eller ditt mongo? Shit, vad är problemet! fräser Evve irriterat, mest till Jonna för hon vet att jag inte kommer svara. Det ska börja en ny tjej i klassen i alla fall, från Göteborg! fortsätter Jonna förtjust. Göteborg? Varför ska någon från Göteborg flytta hit till den här hålan?

Jag rycker på axlarna och går ut ur korridoren igen, lite självsäkrare nu. Det är alltid värst i början. Första samtalet svider värst.

Utanför korridoren sitter killarna. Theresia! Har du hört att den nya tjejen är lika emo som du eller? skriker Marcus från gänget av killar. Dom ser inte ut att ha så värst kul heller, precis som Jonna och Evve så sitter nästan alla med mobilen i handen. Jag svarar inte och sätter mig i mitt vanliga hörn. Alla vet att det är mitt hörn, reserverat för nörden. Det kanske är lite ensamt där, men det är väl på ett sätt det jag är ute efter. Lite egen luft man kan andas in och tänka i.

Jag är inte mer ensam där än om jag sitter på andra sidan korridoren där Jonna och Evve sitter. Precis när jag öppnar boken ringer det in på lektion. Jag ser ingen anledning till att vänta. Jag hoppar klumpigt upp och vinglar till med skorna. Jag hör skratten från killgänget. Inne i klassrummet är det stökigt som vanligt. Grisrosa, skrikande väggar och smutsigt golv i omatchande ljusgrönt.

Våran skola är ful, så fruktansvärt ful. Jag sätter mig längst bak i klassrummet, läraren har inte ens kommit än. Jag öppnar boken och slänger upp fötterna på bänken. Om jag nu ska sitta ensam så ska jag iallafall sitta bekvämt. Det kan ingen ta ifrån mig.

Resten av klassen samlas också, pratande som vanligt. Läraren kommer sist, stressad med saker som ramlar ur hennes famn. Pennor och linjaler flyger runt henne. Det är nog bara jag som märker det, alla andra är upptagna med sig själva. Läraren ställer i ordning sakerna på sin kateder och harklar sig. Efter ett tag tystnar klassen och vänder blickarna mot henne.

Godmorgon på er. börjar hon med svag röst, alla ger upp på henne och slutar lyssna. Alla utom jag förstås, vad annars ska jag lyssna på? Hon börjar fråga oss om hur helgen varit men fick inget svar, istället pratar hon om läxor och prov. Men så börjar hon prata om en sak som väcker allas uppmärksamhet igen.

Idag så har vi, som dom flesta såklart redan vet, en ny tjej i klassen hon ler belåtet åt att äntligen ha fått alla att lyssna Hon heter Kim. Är det någon jävla kille som börjar här eller? ropar Marcus, ingen skrattar. Han misslyckades och nu stirrar hans killkompisar surt på honom. Den ständiga pressen av att vara rolig. Det kan inte vara lätt. Tyst, Marcus.

Kim borde komma när som hels nu. Som på kommando slängs dörren upp. In kommer en kjolklädd, hårt sminkad tjej med rosa tovigt hår. Hon har trasslat in sig i sina hörlurar och gör väldiga försök att ta sig loss. Ingen vågar andas. Kim inser att alla stirrar på henne och stannar upp.

Hejhej säger hon. Inget svar. Det blir en pinsam tystnad. Istället för att berätta vem hon är så bestämmer Kim sig för att sätta sig ner. Det är då hon gör det. Jag ser hur hon börjar gå mot mig. Rakt fram mot mig med säkra steg. Hjärtat pumpar hårdare än någonsin och det sprängs nästan när Kim sätter sig bredvid mig.

Hon ler, jag ler. Jag ser i blicken på henne. Hennes blick är som en spegelbild av min, vi är lika. Jag tappar mitt sudde på stolen och när jag fumlar med handen för att hämta det så råkar jag ta tag i hennes hand.Oj,oj, oj! Ska du inte fråga om mitt nummer först? skämtar hon. Jag blir röd. Man hör dialekten så tydligt. Hon nästan sjunger.

Nej alltså! Jag har... Öhm... Jag har inte ens någon mobil! stammar jag fram. Kim stirrar upp ögonen lite av förvåning men sen formar läpparna ett belåtet leende. Inte jag heller. Hon skrattar, det gör jag med. Vi skrattar tillsammans. Ingenting blir grått och ingenting försvinner. Tänk ändå att solens strålar kan tränga igenom även de svartaste moln. Tänk att någon som jag kan hitta någon som Kim. Vem hade trott att jag någonsin skulle få passa in?