SHOF:s förannonsering flaggar för Mozarts klarinettkonsert, dessutom spelad på bassettklarinett, det instrument som Mozart verkligen skrev för, med Kjell Fagéus som det stora publikdragande numret. De övriga verken, Webers uvertyr till operan Friskytten och Dvoráks åttonde symfoni, G-dur, tonas ner.

Jag hade själv stora förväntningar inför klarinettkonserten: Kjell Fagéus tillhör den lilla exklusiva grupp svenska klarinettister som skapat sig ett internationellt rykte. Hans framträdande i Hanebo nyligen tillsammans med den unge jazzpianisten och – kompositören Adam Forkelid visade hedersamt på hans mycket lovvärda ambition att skapa nya vägar för sitt instrument.

Men klarinettkonserten, Mozarts sista fullbordade verk, K. 622, i det framförande som jag hörde den i Alfta kyrka på torsdagskvällen blev inte riktigt vad jag förväntat mig. Trots att det allegro som dirigenten Martin Virin gav i den långa orkesterinledningen var snabbt, kanske till och med i snabbaste laget, tycktes solisten vilja spela ändå snabbare, och han hamnade allt som oftast före pulsslaget. Effekten blev en oro som, åtminstone för mig, inte förmedlade verkets själ - en harmoniskt skön, enkel och för lyssnaren självklar helhet i samspelet mellan soloinstrumentet och den genomarbetade orkestersatsen. De virtuosa passagerna fanns där, visst, men deras roll är blott en naturlig del i helheten. Kanske att kyrkans ganska stora akustik var en svårighet; det ska bli intressant att höra konserten på nytt i Baldursalen på fredagskvällen!

Då blev i stället uvertyren till operan Friskytten, romantikens fantastiska entré i musiken, och särskilt Antonin Dvoráks Symfoni nr 8 G-dur, den stora behållningen. Båda verken är skrivna för en mycket stor orkester med utökat bleckblås där basuner och valthorn jämte träblåsare har stora roller och i båda är instrumentationen mycket avancerad.

För SHOF, med en stor andel elever från kulturskolorna och Bollnäs folkhögskolas musiklinje, är verk av denna omfattning riktiga kraftprov – inte minst Dvorák ställer stora krav på musikerna samtidigt som hans musik är ytterst tacksam att spela. Åttonde symfonin, med en speltid på mer än 30 minuter, blev för mig kvällens största behållning. Martin Virin, från Kungliga Musikhögskolans dirigentklass, kunde verkligen sitt svåra partitur och gav alla stämmor föredömligt tydliga insatser och trygg inspiration.

Åke Tylöskog