Woody Allenskt bottennapp

Förutom draget av parodiskt vykortsvacker reklamfilm för den italienska huvudstaden, förefaller ”Förälskad i Rom” vara uppbyggd uteslutande av överblivna idéer ur den Allenska manuslådan. Enkla finurligheter som säkert skulle kunnat framkalla fniss i marginalen på en normalgod Woody Allen-film, men som här tvingas bära upp de fyra oberoende berättelser som varvas men aldrig knyts samman.

I en av dem, i vilken Woody själv levererar två eller tre godkända enradingar, möter vi bland annat en begravningsentreprenör (Fabio Armiliato) som i duschen – men bara där - har en överjordiskt vacker operatenor. Slutpoängen är förvisso charmig. Men precis som allting i denna obegripligt förutsägbara komedi, töjs den ut långt bortom bristningsgränsen.

En annan historia kommer Penelope Cruz undan med blotta förskräckelsen, när hon tvingas upprepa en rad nattståndna skämt i rollen som den lyckliga horan. En originell hotelltjuv står för den återigen alltför bagatellartade komiska vändningen.
I en tredje slösas filmclownen Roberto Benignis snille helt bort i en förunderligt poänglös intrig om mannen på gatan som plötsligt blir alla paparazzis och kändisreportrars måltavla.

Alec Baldwin, slutligen, lyckas i alla fall ge någon tyngd och tajming åt rollen den luttrade arkitekten som ger ovälkomna relationsråd åt sitt yngre jag (Jesse Eisenberg).
Men även här, när Allen på eget känt manér bryter upp realismen, idisslas det enkla uppslaget på tok för länge.

Ledsamt. Väldigt ledsamt.