Lika kul fjärde gången

Istidens väldiga glaciärer och den grandiosa respektlösheten för historiska fakta, ger Blue Sky Studios en oändlig visuell frihet. Ingenting är omöjligt i den urtidsvärld som här går in på fjärde varvet.
Utan att, och det är kanske det mest imponerande, på något sätt tappa farten.
Med sin osvikliga näsa - ja nos då - för katastrofer, kickar allas vår favoritgnagare, den olycksalige nötjägaren Scrat, igång det hela genom att nedfallen till jordklotets innersta, råka orsaka självaste kontinentaldriften.
På jordytan splittras därmed Ice Age-seriens storfamilj – och filmens intrig – i två halvor. Bort från flocken flyter mammutpappa Manny, sabeltandade tigern Diego och sengångaren Sid, nu kompletterade med Sids tandlösa, kaxiga, lätt senila farmor. På sin odyssé möter de den formidabelt elake piratapan Kapten Gutt och hans mixade besättning.
Som brukligt gör Scrat sina regelbundna reverenser; upptäckten av nötternas Atlantis är bara den värd halva entréslanten.
Och som vanligt är själva handlingen bara en förevändning för bergochdalbaneslapstick i gammal god animationstradition.
Att filmmakarna lyckas roa såväl unga som äldre rakt igenom halvannan timmes speltid, förklaras inte enbart av den aldrig sviktande känslan för visuella gags. Lika mycket handlar det om de så väl utmejslade karaktärernas vältajmade verbala humor. Det är en oförfalskad njutning att i engelsk originalversion lyssna till John Leguizamos läspande Sid, Peter Dinklages vällustigt ondsinte pirat och Wanda Sykes okränkbara farmor.
Lika kul fjärde gången. Hur många filmserier kan skryta med det?
Bosse K Pettersson