Oändligt nyansrikt elände

I inledningen hinner huvudpersonen Joseph (Peter Mullan), en arbetslös, halvalkoholiserad änkeman i en av Leeds frånsprungna och nedgångna stadsdelar, såväl sparka ihjäl sin hund, klå upp och själv bli nedklubbad av kaxiga biljardspelare, samt krossa skyltfönstret för en invandrad affärsinnehavare som haft mage att be honom fortsättningsvis hålla sig därifrån.
Rädd för sin egen våldsamhet och galenskap tar Joseph sin tillflykt till Hannahs kristna välgörenhetsaffär. Hannah (Olivia Colman), som vi snart får lära oss har sitt eget helvete med sitt fromlande kräk till make, får en ström av svordomar och elakheter till svar när hon erbjuder sig att be för honom.
Ett möte tvärsöver sociala skrankor må vara en slitet upplägg, men Peter Mullan och Olivia Colman lyfter spelet skyhögt över klichéerna. Två ändlöst nyansrika skådespelarprestationer naglar fast oss i hur långa närbildstagningar som helst, i en film som vägrar försköna sina rollfigurer, men heller inte för en ögonblick förlorar sin medkänsla.
Även birollerna är klockrena när ”Tyrannosaur” berättar om kvinnor och barn som offer när en traditionell manlighet blir livsfarligt destruktiv då den hotas och onödiggörs. Arbetslösheten är bara en förklaring.
Paddy Considine sällar sig till brittiska arbetarklasskildrare som Ken Loach, Mike Leigh och Andrea Arnold när han gestaltar elände utan att förfalla till vare sig sensationalism eller spekulation.
En fantastisk film.
Bosse K Pettersson