Först träffar vi kommunalrådet Gunvor Nilsson i Charlotte Lindmarks gestalt som hälsar oss välkomna till konferensen på bredaste dialekt. Hon är inbjuden för att berätta om kommunens V-projekt: För att öka befolkningen bjuder kommunen på villa, Volvo och vovve till de par som inom loppet av fem år föder minst två barn. Homosexuella och par som inte kan få barn göre sig inte besvär och adoption berättigar inte till deltagande. Adoption går inte ihop med kommunens miljöpolicy. Vi ska ha närproducerat inte influget eller importerat.

Arbetslösa och invandrare är inget problem. De utesluts automatiskt från projektet. De har knappast råd att bo i villa även om de får den gratis.

Efter Gunvor Nilssons tal får vi följa med henne hem och upptäcker att även som privatperson är hon en människa som är fullständigt säker på sig och sitt. Hon och mannen, spelad av Dan Swärd, pratar över köksbordet; hon forcerat ochutan att lyssna. Gunvor Nilsson beklagar sig över barnen som inte vill träffa henne och modern som hon inte vill se. Mannen är lugnare och överser med hennes babblande. Både Lindmark och Swärd spelar med en träffsäkerhet i detaljerna som gör att jag ibland får en känsla av att tjuvlyssna. Även texten är väldigt precis och av ett till synes vardagsprat, efter en arbetsam dag, träder en hel livshistoria fram. Det är skickligt och roligt trots att det hela egentligen är ganska tragiskt.

I föreställningens andra del möter vi KGB som ska lära killarna på bilverkstan att kommunicera. De hade ingen annan att ta till som kursledare och han har uppenbarligen gått på snabbkurs själv för att lära sig alla klichéer. Här är texten inte lika tonsäker, även om det också här är småroligt mest hela tiden.

Teater Schratch är helt klart ena fenor på att iaktta sin omgivning för att sedan plocka upp det på scenen. Lika bra är de uppenbarligen inte att döpa sina produktioner. Mamma, pappa, barn för tankarna till barnteater och kanske var det därför som kilaforsborna lyste med sin frånvaro. Det var synd. De missade en träffsäker bild av vår samtid.

Xenia Hildén