Originalet är en filmklassiker från 1955, med Alec Guinness och Peter Sellers i rollistan. 2004 gjorde bröderna Coen en amerikansk version av The Ladykillers, med Tom Hanks i huvudrollen, men den scenpjäs som dramatikern Graham Linehan skrev förra året, bygger helt på den brittiska förlagan.

Succépjäsen har spelats i London sedan slutet av förra året och i sommar har den haft svensk premiär på Gunnebo slott utanför Göteborg, då med Claes Malmberg, Ulla Skoog och Ola Forssmed i de bärande rollerna.

Mellanfjärdens teater ligger med andra ord rätt i tiden när de sätter upp denna charmiga och smått våldsamma berättelse om en kriminell professor som tillsammans med fyra kumpaner flyttar in hos en smått förvirrad gammal dam för att förbereda ett bankrån under sken av att vara en repeterande stråkorkester.

Med hjälp av smarta filmprojektioner och nyskriven musik lyckas vi förflytta oss mentalt till en tid strax efter kriget.

Scenen är uppbyggd som ett dockskåp i flera våningar med mörkt trä, blommiga tapeter, en sned blomstertavla och på övervåningen ett rum med öppet fönster mot Kings Cross tågstation. En brant trappa, dörrar och trånga skåp skapar utrymme för komiska förvecklingar.

Längst ner i huset huserar hyresvärdinnan, den förtjusande mrs Wilberforce, i Ing-Marie Carlssons lätt framåtböjda, pricksäkra gestaltning, en änka med en luggsliten gammal papegoja som enda sällskap.

Vi vet hur en gammal brittisk dam ska se ut och bete sig, trots att hon knappast kan återfinnas i verkligheten. Tänk Agatha Christies tedrickande detektiv miss Marple. På ytan ganska virrig, men med vaken blick och överraskande mental och fysisk styrka när det gäller.

Thomas Hedengran är riktigt infernalisk som den försåtligt förbindlige professor Marcus, hjärnan bakom ligan, iklädd en mycket lång grå halsduk.

Han hyr det lilla rummet en trappa upp och tar emot sina kumpaner för att planera bankrånet, medan en skiva spelar en stråkkvintett.

Det är föreställningens regissör, Johan Svangren, som bearbetat och översatt pjäsen till svenska. Inte helt lätt att få alla brittiska ordvitsar rätt, men han har hittat på egna när det inte gått att översätta.

Pjäsens humor bygger mycket just på rappa repliker och missförstånd. Som den rumänske gangstern Louis i svart skjorta och vit slips, spelad av Lars Bethke, som bryter på obestämbar dialekt och talar om nervöst fartyg i stället för vrak och tolkar det mesta bokstavligt.

Gänget består även i övrigt av tydliga karikatyrer. Här finns den fege majoren med en hemlig kärlek till kvinnokläder, rödbrusig och jovialiskt spelad av Lars T Johansson. Kalle Westerdahl spelar Harry, en nervöst pillerknaprande ung man som tar hem flera poänger i plastisk rörlighet. Rörande rolig är också Pär Nymark i rollen som den trögtänkte före detta boxaren Knocken.

Även om bankrånet lyckas får gänget stora problem med den gamla damen. Förstås. I en rolig scen fylls huset av ett gäng damer, spelade av lokala kvinnor – och en man. Det ska bli salong och professor Marcus har tvingats utlova en stråkkonsert. Kejsarens nya kläder i konsertformat, det blir förstås succé.

The Ladykillers är en bagatell, men en mycket rolig sådan, med begåvade poänger och välspelande ensemble. En av de bästa jag sett bland Mellanfjärdens 20 uppsättningar.