De träffades verkligen på riktigt, de båda finlandssvenska modernisterna, poeterna Edith Södergran och Elmer Diktonius.

I Magnus "Mankan" Nilssons pjäs från 1985, som nu turnerar med Riksteatern, kommer Elmer till karelska Raivola 1922, där 30-åriga Edith bor med sin mor. Han har rest från Helsingfors, är nyfiken på att träffa "Guds djärvaste ängel". Hon är svårt sjuk i lungtuberkulos, och dör inom ett år efter deras möte.

På Söderhamns teaters scen står bara en stege, en korgstol och en damcykel. Ett grått tygskynke är hela fonden. En lika grå katt stryker omkring på scenen till synes efter regissören Björn Melanders anvisningar.

Det är en livfull och omtumlande pjäs om ett möte mellan två temperament, men två som förnyat poesin och kompromisslöst följt sin väg. Hon, den inåtvända lyssnerskan, med exakt lyhördhet för olika känslolägen, och övertygad om sin egen diktarförmåga, "det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är". Han, socialisten som vill förändra världen och som både vill och inte vill dras in i hennes värld.

Som publik är det bara att ge sig hän i detta möte som sprakar, bråkar och knuffas. Camilla Nyberg och Andreas Rodenkirchen spelar de två diktarna med ett lyhört samspel, känsloskiftningarna, tonlägen och rytm är väl intrimmade. De dras båda till varandra, men stöts samtidigt bort. Han får göra om sin entré, han är inte nöjd med hennes mottagande, allt blir fel från början.

Hon är full av omsorger, överöser honom med sin döde fars gamla skjortor, slipsar och pyjamas. Han både lockas och skräms av hennes starka livsvilja och kärlek, samtidigt som han vet att hon är döende. Hon blir upprörd när han väljer att bo på hotell i stället för att bo hos henne.

På scenen sitter också Olof Misgeld, som komponerat musiken och med sin fiol skapar rytm och stämning mellan scenerna.

Vid de två poeternas möte hade Edith Södergran slutat skriva egna dikter och ägnade sig åt att översätta den moderna lyriken till tyska. Han hade nyss kommit ut med sin andra diktsamling, Hårda sånger, där dikten Jaguaren fascinerat Edith.

"Jaguaren sover. En myra slickar dess klo", citerar hon, och är besviken över att han drar sig bakom sitt skal.

– Ni är det största och minsta jag sett, säger hon, och beskriver hur han helst gömmer sig under stenbumlingar i skogen medan "jag vill hänga ut mitt hjärta till allmän beskådan".

Väl hemkommen från teatern letar jag fram diktböcker med Edith Södergrans och Elmer Diktonius poesi. Mötet på scenen gör läsandet av Dagen svalnar, eller Landet som icke är, eller till och med Diktonius Jaguaren och Maskinsång lockande på nytt.