Vi föds nakna till denna värld. Snabbt sätter någon på oss kläder, som snart blir till en andra hud.

Till och med barnets första, vita lilla bomullströja är märkt i nacken med Girl eller Boy. Kläderna som könsmarkör, skydd och personlig identitet har börjat.

I sin utställning Cover Me, på Galleri Adular i Söderhamn, arbetar Helena Laukkanen på temat kläder och skydd. Färgskalan är återhållen i jordfärger och svart/vitt.

Två verk i mdf-board dominerar utställningsrummet – Cover och Cover Me. Bägge är utsågade i board, som först färgats in och därefter nogsamt bearbetats med blyertspenna. Varje, verkligen varje, bomullsmaska millimeter för millimeter är ditritad av konstnären. Runt kanterna är ett kraftigt blyertsstreck draget, och jag tänker på en pappersdockas kläder som ska klippas längst konturen.

Verket Cover är kanske Helena Laukkanens tröja, avbildad platt utlagd som på en säng. Bara vänster ärm är lite slarvigare utslätad. Plagget har omslutit henne, som om det vore hennes avlagda hud. Det blir som ett självporträtt – naket, avslöjande.

Cover Me hänger lite högre upp på väggen. Där har hon vrängt tröjan ut och in och slängt upp den, på en hylla kanske.

Det är svårt att avgöra om den ligger stadigt kvar, eller om de hängande ärmarna är på väg att få hela tröjan att rasa i golvet. Detta, plus de noggranna detaljerna och de aviga sömmarna, gör att man känner tröjbärarens utsatthet. Eller är det min egen jag förnimmer?

På den motsatta väggen har Helena Laukkanen jobbat vidare med garn och kropp och går ytterligare ett steg på vägen att visa hur vi döljer/skyddar oss i textilier. I Feel Me Not nummer I till IV är tekniken akvarell.

Stickade slingor tvinnade till garnhärvor är hopknutna till kroppsliknande former. Mellan härvorna syns hudbefriat kött, där blodet i de tunna ådrorna pumpar fram livet.

I utställningen ingår även några tryck, linoleumsnitt på Japanpapper och silkscreen. Där associerar hon vidare i svart/vitt kring hud, nakenhet, behåring och hetta.