När jag säger amerikanska bilar, så tänker ni säkert på raggarna. En folkgrupp som föddes under 1950-talet. Raggarkulturen inspirerades av den amerikanska rock'n'roll kulturen med stora bilar och brylkräm. Subkulturer som liknar raggarna har funnits i de flesta västeuropeiska länder, men ingenstans har de varit så livskraftiga som i Sverige, utom möjligen i Finland som är det land i Europa där det finns flest amerikanska bilar per invånare. 

På 50-talet var det en raggarsväng på stan som gällde. Utmed Storgatan i Hudiksvall runt kvarteret vid Rita (nuvarande pizzahuset) till Statt och runt kvarteret där Folkets Hus ligger idag. Det var killar med brylkräm i håret och lock i pannan, och nylackade brudar med tuperat hår och kort-kort. Café Wasa var raggarnas tillhåll. I det lilla inre rummet skrålade jukeboxen med låtar av Elvis, Little Richard, Connie Francis, Little Gerhard, Rock Ragge. Vi hade alltid en policy; nykter chaufför, vilket inte alltid var så lätt att hitta. Sedan drog man en repa på stan och raggade upp någon brud som satt på stenmuren vid museét. 

Det var tider det. Nu är det istället något fint och heter cruising. De riktiga raggarna är ett minne blott. Det är klart, några nyraggare kan man nog spana in. Men de flesta som glider fram och visar sina dyrgripar är stadgade män och kvinnor mellan 40 och graven. En 50-tals raggarbil som man förr köpte för runt 10 000 kronor, betingar nu ett värde på upp mot en halv miljon. Men då ska bilen vara i toppskick. Tänk om jag vetat det när jag tyckte att det var en bra affär när jag sålde min Ford Edsel 1958 för 35 000 kronor för tjugo år sen. En bil som jag ägde i 20 år och nu finns i Timrå. Än idag händer det att jag ångrar mitt ”förhastade” beslut att sälja bilen. 

Med cruising och marknan avslutas sommaren i Glada Hudik. Hamngatan ligger mörk, endast ljuset från de mullrande raggarbilarna ringlar som ett pärlband efter Hamngatan. Lars-Åke Hallgren köpte sin Ford Edsel för två år sedan i Kalmar för 75 000 kronor.
Den var inte i bästa skicka utan jag har fixat till den och lackat om den i färgen Edselgrön, berättar han.
Han bjuder på en åktur och för mig som själv har ägt en Ford Edsel är det nostalgi. Lars-Åke tycker att tjusningen med cruising är att man får se många fina bilar och att man träffar andra att prata bilar med. 

Var är brudarna då?
- I dag är det inte samma raggning som förr. Som du ser är de flesta i mogen ålder, och har ”tanten” med, säger han med ett skratt.
Lars-Åke tycker att cruisingen i Sandviken utanför Gävle är den bästa.
- Där finns det vakter vid infarterna som hindrar att bilar med alltför berusade passagerare åker in i city.
Åskådarna står tätt vid Möljen för att få en skymt av de blänkande och fina bilarna. Många samlas nere på hamnplan för att snacka och kolla varandras bilar. Erik och Wahlborg Markusson från Jättendal äger en Chrysler Imperial 1959.
- Tjusningen för oss att åka på cruising är att se på andra bilar och diskutera problem och annat smått och gott, säger Wahlborg. 

Dagens ungdom har inte den ekonomin som behövs för att köpa en riktigt amerikansk bil. För att köpa en bil som inte har alltför stora skavanker, får man slänga upp allt från 150 000 till 500 000. Och inte nog med det, det kostar att köra till cruisingen och på cruisingen. Men trots att det har blivit dyrt är jag övertygad om att det även i framtiden kommer fortsätta att finnas cruisingar. Vi kan inte få nog av de blänkande bilarna och de mullrande V8:orna.