De samtal som regeringen har fört med Miljöpartiet respektive Socialdemokraterna de senaste dagarna har också retat upp Vänsterledaren Lars Ohly, inte minst eftersom hans rödgröna kollegor har ställt sig positiva till att samarbeta med alliansen kring vissa politiska frågor.

Efter gårdagens rödgröna partiledarsamtal verkar dock den arge (ex)kommunisten ha lugnat ner sig något. Och någon snar upplösning av samarbetet tycks inte stå för dörren.

Sannolikt blir det i stället så att det rödgröna samarbetet fortsätter, men kommer att luckras upp något jämfört med hur det sett ut de senaste månaderna. Det kommer att bli en del gemensamma reservationer under mandatperioden, men inte kring alla frågor. Och det är långt ifrån självklart att man väljer att lägga fram gemensamma budgetmotioner. Möjligen nu i höst, eftersom man redan är väldigt sammanskrivna, men mer tveksamt de kommande åren.

Mycket hänger också på hur arbetet i riksdagen artar sig, med tanke på Sverigedemokraternas intåg.

I det sammanhanget finns det också anledning att påminna om Mona Sahlins höga svansföring under valrörelsen då en eventuell SD-representation i riksdagen kommit på tal. Eller har förts på tal av Sahlin. Mona Sahlin var glasklar i retoriken då hon höll sitt öppningsanförande för den socialdemokratiska så kallade Jobbkongressen för lite mindre än ett år sedan, "Vi ger aldrig Sverigedemokraterna inflytande – aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång! Och det gäller också passivt inflytande".

Om man ska ta Mona Sahlin på orden och hon menar allvar med det hon sa så kommer hon och Socialdemokraterna aldrig att låta Sverigedemokraterna få hjälpa henne och de rödgröna att fälla regeringen. Men varför skulle hon stå vid sitt ord den här gången?

Fast om Sahlin är smart så använder hon just Sverigedemokraterna som skäl till ett mer uppluckrat rödgrönt samarbete, med färre gemensamma reservationer och motioner. För det skulle försvåra för SD att sätta käppar i hjulen, samtidigt som de S, V och MP kan driva ett aktivt och konstruktivt oppositionsarbete. Dessutom skulle ett sådant förfarande göra det svårare för alliansen att klassa de rödgröna partierna som splittrade.

För det finns ett behov för de rödgröna partierna att luckra upp samarbetet.

Socialdemokraternas katastrofval, om det nu räcker att kalla det så, skapar även ett behov för partiet att reformera och rekonstruera politiken. Om det ska kunna bli klart och tydligt för väljarna går det knappast att samtidigt skriva ihop sig allt för hårt med V och MP.

Vänsterpartiet har också ett stort behov av större politiskt svängrum, i synnerhet i ekonomiska frågor. Dessutom borde det väldigt snart uppstå en ordentlig diskussion inom partiet kring behovet av att byta partiledare. Lars Ohly har varit partiledare för Vänsterpartiet sedan 2004 och har inte lyckats leda partiet till en enda framgång. Partiet har backat procentuellt i alla fyra val, två till Europaparlamentet och två till riksdagen, då Ohly har varit partiledare.

Den här gången hade man dessutom en väldigt tydlig profil, trots det rödgröna samarbetet, men det räckte ändå inte till en framgång. I stället bidrog Vänsterpartiet aktivt till att dra ner det totala väljarstödet för det rödgröna samarbetet.

Om Vänsterpartiet ska ha någon möjlighet att lyfta i väljaropinionen behövs ett skifte på partiledarposten. Och den som behöver övertygas att ta över är Jonas Sjöstedt, som i sin riksdagsvalkrets i Västerbotten fick drygt 32 procent av kryssen i sin riksdagsvalkrets.

Fast därför bör man kanske i stället vara glad så länge som Lars Ohly ser till att hålla sig kvar som partiledare.