Det märkliga är att debatten känns bekant. Redan i slutet på nittiotalet, när jag själv anlitade fritidsverksamheten, rasade föräldrar mot för stora barngrupper. Fritidsklubbar öppnades av föreningslivet, som alternativ till de överfulla fritidshemmen.

Nu är situationen ännu värre. På trettio år har barngrupperna på fritidshemmen blivit dubbelt så stora. Samtidigt som antalet anställda blivit färre. Det går alltså tre gånger så många barn per anställd i dag, jämfört med 1980.

Undersökningen visar också att föräldrar är oroliga för sina barn när de är på fritids. Att de ska mobbas, trakasseras eller helt enkelt glömmas bort.

Den luttrade personalen, som trots allt finns kvar efter alla nedskärningar, hävdar att de enbart hinner släcka bränder. Det erbjuds inte en trygg och ombonad miljö för de barn som kanske kommer från trasiga hem och så väl skulle behöva synas, få omsorg och stimulans.

De barn som är mest utåtagerande och skriker högst tas om hand. Men de som är tysta, blyga och kanske ledsna missar man. Och mittemellanbarnen som inte har några egentliga problem får klara sig på egen hand.

Även om Söderhamn ligger sämst till med störst barngrupper per personal så är de andra hälsingekommunerna inte långt efter i denna föga smickrande statistik: Hudiksvall 23 barn per anställd, Nordanstig 22 barn, Ljusdal och Bollnäs 18 barn. Ovanåker har de minsta barngrupperna med 14 barn per anställd. För hela riket är siffran 21 barn.

När skolan debatteras så hamnar alltid lärarna i fokus. Deras status måste höjas, de måste få högre lön och befrias från byråkratiska arbetsuppgifter och tillåtas ägna sig åt eleverna. Gott så.

Men våra låg- och mellanstadiebarn tillbringar en stor del av dagen på just fritids. En sjuåring kan inte gå hem från skolan klockan ett på dagen, då föräldrarna arbetar. En skoldag kan bli lika lång som en arbetsdag för vuxna. Så vad som händer mellan skola och hämtning är naturligtvis viktigt. Lika viktigt som vad som händer under lektionstid.

Fritidsverksamheten får inte reduceras till en barnpassande förvaring. Personalen måste kunna gå och simma med barnen, göra skogsutflykter, spela teater eller innebandy och inte hindras av att inte säkerheten kan garanteras. Att risken finns att något barn tappas bort i skogen, eller hamnar under vattenytan för att uppsikten är för dålig, är inte acceptabelt.

Det är bra att Kommunal ryter till. För personalen är ingen röststark yrkesgrupp. Och vem vill bli fritidspedagog under sådana här premisser?

Föräldrarna borde också säga ifrån. Det går inte att koncentrera sig på sitt arbete om man inte är trygg i förvissningen att ens barn är just trygga i skolan. Och på fritids.