Frågan är inte helt lätt att svara på. Men den är värd att fundera över och diskutera.

I synnerhet som det ibland kommer signaler från politiker, kommunala tjänstemän och företagare som kan tolkas som om det allra viktigaste är det som sker i den egna lilla kommunen.

Varje kommun har en hel kader med tjänstemän som ska locka företag, turister, elever och inflyttare till just den egna kommunen. Ibland kanske politiker och näringslivsutvecklare rent av bjuder över varandra i försöken att skapa så lockande och bra villkor som möjligt.

Ändå inser nog de allra flesta att varje kommun inte klarar sig själv. Redan nu finns samarbeten när det gäller räddningstjänst, turism, sophantering och i viss mån utbildning.

Och det är bara början.

Det finns kommuner som utvecklat samarbetet vidare, som exempelvis de små kommunerna i Västmanland/Dalarna, Norberg, Fagersta och Avesta.

Ett bygglov i Norbergs kommun söker du i Avesta kommun. Vill du ha lägenhet i Norberg kollar du på förmedlingen i Fagersta kommun.

Och är du kommunanställd i Avesta kommun hanteras din lön på kommunkontoret i Norberg. Trots att Avesta inte ens ligger i samma landskap som de övriga kommunerna.

Den kommunala verksamheten i dessa kommuner har flexibla kommungränser. Det blir ett slags kommunreform underifrån. Resultatinriktat och tvärpolitiskt. För att samordna sina resurser.

Kom att tänka på detta när jag läste att Centerpartiets riksdagsledamot Emil Källström presenterade tio punkter för Norrlands utveckling häromdagen. Det handlade om alltifrån de traditionella och berättigade ropen på bättre digital infrastruktur, järnvägar och vägar, stärkta möjligheter till utbildning, bättre tillgång på strandnära boende och bättre samhällsservice, till lite mer verklighetsfrämmande drömmar om ett vinter-OS till Norrland.

Visst kan man driva Norrlandsfrågor, men Norrland ser så olika ut. Villkoren ser knappast lika ut i Malmberget, Vilhelmina, Umeå, Lillhärdal, Gävle eller våra sex Hälsingekommuner.

Däremot är Hälsingland ett mer hanterbart begrepp, både innehållsmässigt och geografiskt.

Och det borde vara - inte bara rimligt, utan högst önskvärt - att politiker, kommunala tjänstemän, företagare och förenings- och organisationsliv gör samverkan till en dygd, snarare än till ett nödvändigt ont när man inte längre klarar sig på egen hand.

Vi har ju Hälsingerådet kanske någon invänder. Men det är ju bara en diskussionsklubb som i bästa falla kan fungera som ett samtalsforum. Och i något enstaka fall som en påtryckare.

Men rådet saknar legitimitet och mandat, och kan väl närmast betraktas som en papperstiger.

Och ingen kan väl påstå att rådet spelar någon avgörande roll för utvecklingen i Hälsingland. Därför ifrågasätts rådet också av flera kommunpolitiker.

Det är bra med samarbete. Det är rent av nödvändigt med mer samarbete. Tillsammans är kommunerna i Hälsingland starkare än var för sig.

Det har sagts många gånger förr. Men om det ska leda någon vart måste det handla om konkreta och angelägna frågor som leder till ett praktiskt resultat.

Det är viktigt att agera medan det ännu finns framtidstro och handlingsfrihet. Och man inte tvingas samman som ett nödvändigt ont.