Samtidigt höjs kritiska röster mot bönderna för bristande nytänkande.

I en krönika i söndagens Svenska Dagbladet skriver Johan Hedin (C) att det inte alls är synd om bönderna. Som centerpartist, från september dessutom riksdagsledamot, måste väl det närmast betraktas som att svära i kyrkan.

"Att staten och skattebetalarna ska hålla en bransch under armarna är dessutom långt ifrån långsiktigt ohållbart", skriver han och undrar varför det finns så få hungriga och innovativa jordbruksföretagare.

Vad är det då som gäller?

Helt klart har spannmålspriserna rusat i höjden på grund av torkan i USA. Helt klart har också mjölkpriserna rasat eftersom tillgången på mjölk är större än efterfrågan.

Mer än var tredje mjölkbonde har lagt ner sin verksamhet under de senaste fem åren, och de mjölkgårdar som blir kvar blir allt större.

Och nedläggningarna går fort. Inte minst i den här regionen.

År 2006 fanns det drygt 8 000 mjölkbönder i Sverige. 2011 var de knappt 5 300. Samtidigt har besättningarnas storlek ökat från i genomsnitt 35 till 65 djur under motsvarande tid.

Många tycker bönderna gnäller och klagar, trots att branschen har en gräddfil i jämförelse med övrigt företagande, och hålls under armarna av bidrag från skattebetalarna.

Men ingen skulle hellre än bönderna själva vilja leva utan bidrag och subventioner.

Det är självklart inte långsiktigt hållbart att vara bidragsberoende för sin verksamhet. Men det är ohållbart att leva på en mjölkproduktion som inte ger någon lönsamhet. Arlas monopolliknande ställning är också problematisk för bönderna.

Det finns ingen väg tillbaka till den tid då lantbruket var reglerat och priserna förhandlades med politikerna. Tillgång och efterfrågan måste styra marknaden på en global marknad.

Men då måste också villkoren se någorlunda likadana ut.

Regelverken för svenska mjölkbönder måste harmoniseras med reglerna i övriga EU-området. Regeringens satsning på Matlandet Sverige innebär att Sverige ska producera världens bästa mat och ha världens bästa miljöhänsyn och djurskydd. Det innebär tyvärr också att maten blir dyrast.

Då håller det inte att konkurrera med länder som har lägre krav på miljö och djurskydd och lägre dieselskatter vilket leder till lägre produktionskostnader.

Lösningen heter inte att Sverige ska sänka kraven utan att krav och regler ska vara likvärdiga och ha Sveriges krav som riktmärke. Dessutom behövs effektivare konkurrens mellan olika matgrossister och livsmedelskedjor.

Det ligger en hel del i Johan Hedins synpunkter på att vi behöver innovativa jordbruksföretagare som vågar gå nya vägar. Och en hel del händer runt om i landet med gårdsbutiker, gårdsslakterier, gårdsmejerier och ekologisk produktion.

Men det går för sakta. Inte på grund av motstånd från bönderna, utan på grund av för dåligt engagemang hos konsumenterna.

Under de senaste 25 åren har den svenska livsmedelsproduktionen, med troligen högst krav i världen på miljö och djurskydd, minskat med nära en tredjedel och importen av mat från länder med lägre krav har ökat i motsvarande grad.

Gnäll inte på bönderna. Ställ i stället krav på konsumenterna - på oss själva. Och kräv att politikerna skapar ett mer likartat regelverk mellan de länderna.

Höga kostnader och låga inkomster är en ekvation som inte går ihop. Varken för bönder eller andra företagare, eller för oss i vår privatekonomi.