Vem vill bli politiker?
Vi journalister är snabba med att påpeka när vi anser att en politiker har gjort fel. Och det med all rätt.
Relaterat
Politiker är folkvalda – de har fått vårt samlade förtroende och jobbar på uppdrag av oss andra – och ska därför stå pall för hårdare granskning än frisören och kassabiträdet. Inte primärt för att de olämpliga ska tvingas avgå med buller och bång, utan för att allmänheten inte kan fatta genomtänka beslut inför valen om de inte vet vad partierna och politikerna går för.
Men det betyder inte att det inte finns en gräns. Bara för att man är politiker ska man inte betraktas som allmänt villebråd som förväntas tåla vad som helst. Inte för att det nödvändigtvis är jättesynd om den som befinner sig mitt i drevet – det kan mycket väl vara välförtjänt – utan för att vi även i framtiden behöver vettiga människor i så väl riksdag och regering som fullmäktigeförsamlingar.
Förra veckan publicerade Aftonbladet en debattserie med rubriken "Vem vill bli politiker?" Först ut var den härdade Gudrun Schyman, som bland annat frågade vilka politiker som skapas om medier alltmer övergår till att granska människan. "Vem vill utsätta sig för risken att få sitt liv och sina relationer uppfläkta på löpsedlar? Allt färre, är min farhåga," skriver hon.
Utan en tydlig gränsdragning riskerar vi att förlora politisk kompetens, eftersom många – kanske till och med de flesta – inte är villiga att offentligt försvara ett 20 år gammalt lik, som man för länge sedan trodde hade ruttnat bort i garderoben. Igår var det Dagens Arena som hade letat upp en Timbrorapport från 1994, bland annat författad av socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M), där den svenska modellen liknades vid apartheid. En magstark jämförelse, absolut, men knappast något att hetsa upp sig för 18 år senare.
Samma sak med Fredrik Reinfeldts och Lars Ohlys ungdomstexter. Om det är uppenbart att man bytte åsikt redan förra decenniet ska man inte idag behöva försvara sig för något som man skrev under åren i ungdomsförbundet. Tiderna förändras, precis som man själv, och det är inte bara okej, utan även önskvärt, att inte hålla fast vid en förlegad ståndpunkt.
En annan risk när man sätter personer under lupp är att vi bara får politiker som inte vågar, eftersom man i regel inte blir utsatt för ett drev för något som man inte har gjort eller sagt, trots att passivitet kan vara ett gigantiskt tjänstefel för en minister. Under den senaste tiden har finansminister Anders Borg – helt korrekt – anklagats för att inte gasa ordentligt under finanskrisen.
Det är i sig naturligtvis inte skäl nog för att han ska lämna finansdepartementet, men det är ändå talande att dreven alltid handlar om enskildheter – inte sällan av åtminstone halvprivat karaktär – och inte om hur väl politikern har skött sitt uppdrag. Det är helt enkelt enklare att skapa folkstorm mot en person som har köpt svart städhjälp eller understött en vapenfabrik i Saudiarabien, än mot den som har gjort en undermålig insats överlag.
Politiker ska absolut granskas, men vi måste acceptera att människor i allmänhet klampar i klaveret och att ingen – inte ens man själv – har ett helt fläckfritt förflutet.
Hälsingland
