Det betonade Linda Kvarnlöf, doktorand i sociologi och risk- och krisforskare vid Mittuniversitetet, i gårdagens tidning.

Och hon vet vad hon talar om. Hon har under två år ägnat sig åt fältstudier och intervjuer om mötet mellan räddningspersonal och de som är först på olyckplatsen.

Oftast är det ju någon vanlig medmänniska som är först på olyckplatsen, som larmar och som möjligen också såg hur olyckan gick till.

Men det kan också vara någon legitimerad sjukvårdsutbildad person som råkar komma förbi eller finnas i närheten. Många av oss har nog hört frågan om det finns någon läkare eller sjuksköterska i publiken på konserten, på badstranden eller i flygplanet. Och de har självklart gripit in utan att vara i tjänst. Ibland utan att lämna namn eller andra uppgifter. Och utan att veta den skadades personnummer.

Men så får man inte göra. "Enligt patientdatalagen ska de hälso- och sjukvårdsinsatser som utförs av legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal alltid dokumenteras", skriver Anders Printz på Brännpunkt i Svenska Dagbladet. Han är avdelningschef på Socialstyrelsen och skriver med anledning av att legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal används i den viktiga verksamhet, som bland annat bedrivs av Röda korsets första hjälpengrupper vid konserter och andra liknande arrangemang.

"Enligt Socialstyrelsen kan inte undantag göras för legitimerad personal som utför hälso- och sjukvård i så kallad frivillig verksamhet", skriver han vidare.

Man får verkligen hoppas att det inte gäller spontana, akuta ingripanden vid olycksfall.

När polis och räddningspersonal kommer till en olyckplats händer det påfallande ofta att de som varit först på platsen, och kanske till och med varit ögonvittnen till olyckan, avviker.

Det kan man i och för sig förstå. När man larmat och professionella människor finns på plats är det klokt att dra sig tillbaka och inte vara i vägen.

Det finns alltför många sjukligt nyfikna som dras till olyckplatser, vare sig de inträffar i trafiken, på en badstrand eller ute på stan.

Samtidigt är det viktigt att de som har något att berätta stannar kvar och berättar om händelseförloppet.

Linda Kvarnlöf menar att polisens avspärrningar får många vittnen att hålla sig borta och rent av ge sig av, vilket gör att polisen kanske missar viktiga uppgifter i utredningen. Ändå är det förstås nödvändigt att spärra av och hålla allmänheten på avstånd så att räddningspersonalen kan arbeta.

SOS uppmanar larmare att stanna kvar på platsen tills polis och ambulans kommer. Och de gör det. Men det räcker inte. Den som har något att berätta bör åtminstone lämna kontaktuppgifter till polisen innan man ger sig av därifrån. Dessa kan vara ovärderliga i utredningen kring en olycka.

Många av oss skjuter ifrån oss den här typen av frågor i hopp om att det inte ska hända oss. Vare sig olyckan eller att vara först på plats.

Ändå gör vi nog klokt i att tänka oss in i hur vi ska agera om olyckan är framme. Både på hemmaplan och ute i trafiken. För att veta vad vi kan göra – och inte kan.

Det handlar om att ha räddningsutrustning, varningstrianglar, räddningsväst på plats. Och alltid ha kunskaperna om hjärt- lungräddning och första hjälpen uppdaterade.