Vad LRF mycket väl känner till – men undanhåller läsarna – är att just samhället redan nu står för stora kostnader som berör tamdjursnäringens utveckling, men också för de problem de utsätts för på grund av rovdjur. Bland annat erhåller man omfattande bidrag för att hålla beteslandskapet öppet, vilket fått till följd att antalet får i länet ökat med cirka 60 procent de senaste tio åren. Utan dessa bidrag skulle denna positiva utveckling inte vara möjlig.

Skattebetalarna bidrar också med stora kostnader för förebyggande åtgärder i form av bland annat rovdjursavvisande stängsel. Bara i Gävleborg har det betalats ut 9,6 miljoner kronor de senaste tio åren och som inneburit att mer än 220 rovdjursavvisande stängsel upprättats och fler är på gång, bland annat med hjälp av ideella krafter från naturvårdsorganisationerna. Rovdjurspolitiska åtgärder som resulterat i att antalet rovdjursangrepp är mycket få och där varg står för i snitt endast 1,4 årliga angrepp. Ersättning för rovdjursdödade och skadade tamdjur begränsar sig till 0,85 miljoner kronor för samtliga rovdjur, trots att antalet får i länet ökat kraftigt under perioden.

Det som många betraktar som en mycket tydlig framgångsfaktor i den förda rovdjursförvaltningen, är i LRF:s ögon en obefintlig rovdjurspolitik! Så vad är problemet LRF?

De vargangrepp på får som nu i höst konstaterats i Sandvikenområdet är resultatet av en ny vargetablering, men framför allt beroende på bristande stängsling kring fårhagarna i området. Nu ropar LRF på snabba skyddsjaktbeslut i stället för att informera och skapa ett incitament hos tamdjursägarna att öka sitt egenansvar genom förbättrade stängslingar!

I LRF:s värld anser man sig inte behöva stängsla för att hålla rovdjuren utanför beteshagarna. I deras värld räcker det med ett par bristfälligt uppsatta trådar eller plastband för att hålla tamdjuren inhägnade. En ambitionsnivå som vittnar om ett alltför lågt egenansvar och som borgar för rovdjursproblem. Vad man glömmer är att med bättre stängsling så kommer angreppen från lösspringande hundar att minska rejält. Angrepp som är minst lika omfattande som vad alla stora rovdjur åstadkommer tillsammans och som dessutom inte ersätts av staten!

Mot bakgrund av ovanstående måste det ifrågasättas vilken agenda och rovdjurspolicy LRF företräder? Är det verkligen att minimera rovdjursskador inom näringen, eller är agendan att minska rovdjursstammen för ett helt annat syfte?

Anders Ekholm, naturvårdens representant i länets viltförvaltningsdelegation