Familjen har ganska nyligen flyttat till Enånger, de tar hand om en väns hus. Annelie Olsson har rötterna i Hälsingland, och tystnaden och stillheten gör Enånger till en idealisk plats. En av familjens katter passar på att krypa upp på bilens motorhuv för att värma sig i solskenet.

– Det jag var med om fortsätter i dag. De som jobbar med sånt här måste lära sig lyssna på barn, att läsa mellan raderna, att se nyanserna. De borde ta hjälp av oss som varit med om det här för att lära sig hur barn gör för att visa att de mår dåligt.

Annelie Olsson har burit med sig ett tungt bagage genom livet. De övergrepp hon utsattes på vårdhemmet har hon bearbetat, men det har tagit långt tid, och hon sticker inte under stol med att hon har dagar när hon drar täcket över huvudet. Det har tagit 25 år att komma dit hon är i dag.

– Tänk om de hade sett den lessna tjejen som satt på sitt rum och grät för att ingen lyssnade. Jag tänkte att jag skulle ta livet av mig.

Det började när hon var 13 år. Hon spårade ur, var ute sent och härjade runt. Att det berodde på att hon utsatts för övergrepp var ingenting som någon brydde sig om att ta reda på, säger Annelie Olsson.

– Det var mitt sätt att uttrycka vad som hade hänt mig, det var mitt sätt att säga "hjälp mig", men det var ingen som lyssnade. I stället tog sociala "hand om mig", säger hon och gör citationstecken i luften, vilket ledde till fler övergrepp.

Annelie Olsson hamnade på ett LVU hem i södra Sverige. Det var ett stort barnhem med både flickor och pojkar, med två avdelningar både för tonåringar och mindre barn. Hon blev kvar där i tre år. På hemmet utsattes hon för fler övergrepp, hon både misshandlades och kränktes sexuellt, av pojkar som bodde där.

– Det skedde för att personalen valde att blunda, säger hon. Det var ingen behandling, det var förvar.

Annelie Olsson fick inte hjälp att börja bearbeta vad hon varit med i förrän i 20-årsåldern. Då träffade hon en kurator fick henne att se att det som hade hänt inte var hennes fel. Steg för steg har hon arbetat med att lägga sina upplevelser bakom sig.

– Det går att överleva om man får den rätta hjälpen, om man träffar rätt person, säger Annelie Olsson. Jag sitter här i dag och jag har en underbar man, familj med två barn.

En av ljusglimtarna från den här tiden är familjen Axelsson i Jönköping, som fungerade som avlastningsfamilj tiden innan hon hamnade på vårdhemmet.

– Jag skulle gärna få kontakt med dem igen, de behandlade mig som en i familjen, en av dem.

I vuxna år har hon träffat en av personalen från barnhemmet och pratat om vad som hänt.

– Jag fick faktiskt en ursäkt. Det värmde att hon sa, jag gjorde fel, förlåt mig.

När vanvårdsutredningen började fick hon hjälp av en kompis som också varit på barnhemmet, att kontakta utredarna, och blev intervjuad.

– Från början var det skakigt, men jag kände att jag snabbt blev trygg. Jag fick en varm kontakt, jag kände att hon ville höra min historia.

Rapporten har betytt mycket.

– Den visar att jag inte var koko och hittat på det här, vi finns, det står här svart på vitt. Samtidigt som det känns skönt att jag inte är ensam, är jag bedrövad att jag inte är ensam.

Efter att utredningen presenterats beslutade regeringen om en ny utredning för att undersöka hur offren kunde kompenseras.

– Det behövs ingen ny utredning, det finns ju redan en, säger Annelie Olsson.

Annelie Olsson är inte ute efter ett stort ekonomiskt skadestånd, det går inte att värdera lidande på det sättet. Det som vore mer värdefullt för de som blivit utsatta är en kompensation på så sätt att de får hjälp att reda ut sina liv. Hjälp med att reda ut sina skulder, hjälp med vård och hjälp att bearbeta det de varit med om så att de kan gå vidare med sina liv.

– Jag säger som Göran Johansson, att samhället ska ge något tillbaka för vår stulna barndom, klippkort i vården är ett bra förslag.