Vi står på banvallen och Katarina fotograferar när den röda varningssignalen strax framför oss börjar blinka och det där välkända plingandet från en järnvägsövergång börjar ljuda. Särskilt stressade blir vi dock inte, på banvallen där vi står finns det ingen räls.

Det är på den här sträckan, från Kilafors fram till Marmaverken, som man för något år sedan rev bort all räls som en del av nybyggandet. För att klara den planerade tunga trafiken måste banvallen breddas.

När vi kommer fram till Segersta ser vi det första, och vad som senare visar sig bli det enda, synliga tecknet på att arbetet med järnvägen är något som pågår.

Vi åker vidare och strax innan vi når sågen i Marmaverken kliver vi ur bilen och tar oss ned till spåren. För här finns det räls igen. Vi går längs med några hundra meter, tillbaka mot Kilaforshållet, och kommer snart till punkten där rälsen tvärt upphör.

Åt andra hållet, mellan Marmaverken och Söderhamn, ligger det dock räls och den används i dag av Rundvirke för att frakta timmer från sågen.

Vi fortsätter till Ina och hittar hem till Sonja och Torgny Bodin. Deras hus har blivit inlöst av Trafikverket men någon brådska att flytta är det ännu inte, det dröjer innan järnvägsbygget utanför dem kommer igång.

De kommer från Söderhamn och har bott i huset i 17 år. Att få det ljudisolerat var aldrig något alternativ för dem. När järnvägen läggs om i kurvan och banvallen breddas kommer "rälsen att gå in i rummet här".

Hur länge de kan bo kvar är dock oklart och inte heller Trafikverket kan ge några exakta besked. Som det är tänkt i dagsläget ska sträckan Kilafors-Marmaverken först färdigställas. När det gäller beskedet om när järnvägen ska vara klar är det fortfarande 2017 som gäller.

Det kan dock komma att ändras, åt båda håll. Allt är en fråga om hur tillförseln av pengar till projektet ser ut i fortsättningen.