Det började 2004. Sju anställda på operation i Bollnäs hade året innan gått i pension och några av dem, bland andra Monica Balkefors, Solveig Levander och Laila Roos, tyckte att eftersom man haft så kul ihop genom åren kunde man väl fortsätta att träffas.

Så blev det – och på den vägen är det. En gång varannan månad, året runt, träffas man, åker någonstans, shoppar och besöker något kulturevenemang.

Mat och fika ska det förstås också vara och när Gunilla Myhrlund berättar om rutinerna för det undrar man om det egentligen finns tid för någonting annat än att stoppa i sig.

Fika innan avresan, fika innan hemresan och däremellan lunch. Så ser det ut.

Och det är inte kaffe eller te med en liten kaka till.

- Ordentligt ska det vara och det betyder bulle och bakelse, båda gångerna. Utöver lunchen, alltså, säger Gunilla.

Det är hon som ordnar med resorna – och festerna.

- Gunilla ser till att det blir billigt. Hor är så grym på och smöra att hon drar in sponsorpengar, säger Monica Balkefors.

Hon är rätt grym hon också. På att måla tavlor.

Givetvis fanns hon med på konstrundan i Bollnäs i lördags och före det såg vi henne på Vårsalongen på Daagarssongården.

- Jag fick med fem grejer av fem möjliga. Och sålde allihop.

För det mesta samlas damerna vid järnvägsstationen i Bollnäs och hoppar på något tåg – Stockholm, Uppsala och Sundsvall är några av platserna man besökt – men den här gången har man valt att träffas i Bosses Bodega i Långbo, strax utanför Holmsveden.

Bosse heter Jäder i efternamn och det gör även hans Christina, som är en i pensionärsgänget. Bosse och Christina har sommarhus i Långbo och eftersom Wij trädgårdar i Ockelbo står på programmet är Långbo en lämplig samlingspunkt.

Men regnandet gör att Wij får vänta till någon annan gång och det får även Axmar brygga, där man annars tänkt sig att äta lunch.

- Nu får det väl bli korvkiosken i Lingbo i stället. Och det går precis lika bra, säger Monica Balkefors.

Tolv av totalt 16 fanns på plats i Bosse Bodega (det står så på en skylt vid ingången) och gladare gäng var det längesen vi träffade. När man har trevligt går tiden fort, så en och en halv timme kunde ha blivit minst lika länge till.

Efter fikat måste några ut och blossa.

En av dem är Kerstin Larsson, vilket de övriga är tacksamma för.

- Hon har slutat flera gånger, men vi fick tvinga henne att börja igen. Det gick inte att umgås med Kerstin om hon inte fick röka, hon blev ju alldeles folkilsk.

Lite också om alla fester genom åren – och även här får Kerstin motta tacksamhet från övriga. Det är nämligen hon som sett till att få festerna dokumenterade på bild. Från den första 1965 och framåt.

Så fort någon fyllde jämnt skulle det förstås firas och varje gång bidrog Solveig Levander med egenhändigt skrivna visor.

40-årskalasen är de som damerna minns mest. Kristina Alftberg, till exempel, som blev utklädd till nunna. Och så var det varje gång, man klädde alltid ut sig.

- Än i dag vet jag inte vem som var vem på mitt kalas, säger Anita Söderman.

- Det var jag som kom cyklande med stödhjul, avslöjar Gunilla Myhrlund och alla viker sig av skratt.

- Vi hittade jämt på en massa tok när vi fyllde 40. När vi fyllde 50 var det värdigt och nu är det ännu värdigare, nu går vi hem till sex.

Monica har återvänt från rökat och hennes kommentar får alla att på nytt vika sig av skratt.

Kristina Alftberg, som även jobbat på Akademiska i Uppsala, vittnar om en, som hon upplevde, smått unik sammanhållning på operation i Bollnäs.

- Vi månade alltid om varandra på jobbet och det tror jag var anledningen till att vi klarade alla nedläggningshot genom åren så bra.

Flytten 1995 var dock ingen höjdare.

- En del av trivseln blev nog kvar på gamla sjukhuset.

Alla i pensionärsklubben från starten och framåt har varit kvinnor och nästa på tur är inget undantag.

- I höst går Aina Borg i pension. Vi tar tillfället i akt att hälsa henne välkommen.

Men det dröjer inte så länge förrän den förste mannen gör entré. Om något år fyller P-O Hellgren pension.

- Vi måste naturligtvis först ha extramöte och bestämma om han överhuvudtaget platsar

Pyttsan, som de måste. De sitter ju redan och gnuggar händerna.

- Sedan väntar en sjuhelsickes inspark, tjuter damerna.