Blogg - publik

Högspänning

• Prenumerera på inlägg

Blogginlägg

1. Klassisk deckarkänsla räcker långt

   • 17 mar 2010 13:18
   Här kommer den utlovade recensionen av Anne Holts nya.
   
   Anne Holt: Frukta inte (översättning: Maj Sjöwall och Margareta Järnebrand). Piratförlaget.
   Anne Holt lyckas skapa klassisk deckarkänsla i jakten på den mördade kvinnliga biskopens hemlighet.
   Berättelsen drivs också framåt på ett effektivt sät när jag som läsare före poliserna ser sambandet mellan flera mord.
   Ett klassisk spänningsgrepp är det naturligtvis när det visar sig att autistiska Kristiane, dotter till kriminologen Inger Johanne Wiik, bokens huvudperson, har blivit vittne till ett mord och tydligen bevakas av mördaren. Faran kommer nära.
   Lite svalnar mitt intresse när spåren börjar peka mot en religiöst och moralistiskt fundamentalistisk organisation. Mördandet blir mer anonymt då och jag räknar med att det finns samma motiv till alla mord.
   Upplösningen överraskar ändå när det avslöjas varför just de här människorna mördades.
   
   • 0 kommentarer

2. Inget riktig flyt för Hedström

   • 15 mar 2010 10:08
   Jag tog i lite väl närjag påstod att det skulle dröja flera veckor innan det kom några nya deckare på svenska. I fredags kom Ingrid Hedströms tredje bok om undersökningsdomare Martine Poirot. Den skriver jag om här i dag.
   
   På onsdag kommer Anne Holts nya, Jag har redan en recension som ligger färdig för publicering.
   
   Ingrid Hedström: Under jorden i Vilette. Alfabeta.
   Flickorna i Villette kom förra året och var den andra delen i den serie DN:s Brysselkorrespondent Ingrid Hedström skriver i belgisk miljö. Jag gillade den. Kopplingen till Belgien under Andra världskriget gav berättelsen en viss tyngd, samtidigt som den var spännande. Huvudpersonen, undersökningsdomaren Martine Poirot, är gift med en svensk och författaren lyckades på ett trevligt sätt få en svensk förankring i boken, trots att den utspelar sig i ett annat land.
   Den här gången blir sammanträffandena mellan den belgiska fiktiva industriorten Vilette ocgh gruvsamhället i Bergslagen, som Poirots man har sin släkt i, lite väl många och därför besvärande orimliga.
   Författaren har tagit sin utgångspunkt i verkliga belgiska gruvolyckor under 50-talet då framför allt utländska arbetare drabbades och ingen ansvarig straffades. I nutid handlar det om en skrupelfri affärsman som köper upp industrier i Europa för att lägga ner dem eller för att fuska till sig EU-stöd.
   Det finns inget riktigt flyt i berättandet. Det blir omständligt och språket saknar finess. Det är först mot slutet jag känner lite spänning.
   
   • 0 kommentarer

3. Irriterande spänningslöst

   • 8 mar 2010 14:59
   Jag skrev alldeles nyss om Reginald Hills senaste och förklarade att jag inte har några nya böcker att skriva om på ett par veckor, men jag har ju hunnit läsa den John Grisham som kom på svenska förra sommaren.
   
   John Grisham Utpressningen (översättning: Lennart Olofsson). Bonniers.
   
   Firman, John Grishams genombrott från 1992, var den första jag läste av honom och nog det mest gastkramande jag någonsin läst. Efter den läste jag ytterligare några som bekräftade hans storhet som underhållningsförföttare.
   Några av hans senaste har varit stora besvikelser. De har varit tråkiga så att det varit svårt att ta sig igenom dem. Det kan man inte säga om Utpressningen. Där finns ett flyt som gör boken lättläst. Ändå gör den mig snarast mer upprörd.
   Det är verkligen en light-version av Firman, alltså snarlikt tema utan all den raffnierade djälvighet som den unge juristen i Firman utsätts för.
   En juriststudent tvingas att ta anställning vid en stor advokatfirma i New York för att kunna spionera åt motståndarsidan i ett gigantiskt mål mellan två krigsmaterialtillverkare. De okända skurkarna bakom utpressningen har kommit över en video som dokumenterar vad killen och hans kompisar gjorde med en tjej på college. Tjejen har tidigare försökt få dem dömda för våldtäkt.
   Det blir aldrig spännande. Den utpressade verkar hela tiden, trots allt, klara sig rätt bra. Upplösningen känns som ett antiklimax.
   
   
   • 0 kommentarer

4. Hill håller hela vägen

   • 8 mar 2010 14:20
   Nu har jag läst några nya deckare igen, men det är bara den av Reginald Hill som ges ut i början av mars. Mina recensioner av de andra kommer först i slutet av mars.
   Reginald Hills: Dödsmässa (översättning: Ulf Gyllenhak). Minotaur.
   Förra årets Jane Austen-inspirerade deckare av Reginald Hill var bland det segaste jag läst, men det här är en författare som aldrig är förutsägbar. Den här gången lyckas han hålla mitt intresse vid liv oavbrutet genom den tjocka romanen.
   Jag känner mig lite imponerad över hans sätt att låta hela romanen utspela sig under en enda dag. Naturligtvis krävs det återblickar, men ändå behålls hela tiden närvarokänslan i den söndag då allt händer.
   Författaren väver samman flera olika berättelser. Alla inblandade råkar befinna sig på samma hotell den där söndagseftermiddagen, polisfrun som fått upp spår efter sin sedan många år försvunna make, det skumma syskonparet som skuggar henne för en gangsters räkning, en vänsterprasslande polischef, en snokande journalist som kanske jagar gangsterns son, parlamentsledamot. Pascoe, en av Reginald Hills två återkommande huvudpersoner, är där på barndop.
   Den andre återkommande huvudpersonen, Andy Dalziel eller ”Den Tjocke”, stjäl föreställningen genom att hämningslöst följa sina infall och på sin lediga dag sätta igång en utredning som bland annat leder till att en kollega skadas.
   Ibland finns där en farsstämning, men realismen och trovärdigheten försvinner aldrig, trots att sammanträffandena är lite väl många.
   Upplösningen visar att de är ännu fler än vad jag räknat med. Slutet bjuder på en del överraskningar.
   
   • 0 kommentarer

5. Inte spännande om religion

   • 15 feb 2010 14:26

   Det här är också en roman som hör till förra årets utgivning. Just nu läser jag Reginald Hills nya, men den kommer ut först i början av mars.
   Justin Evans: En mörkrädd pojke (översättning: Ylva Mörk). Bonniers.

   Elvaårige George blir intagen för psykiatrisk vård sedan han påstås ha saboterat bilen för en bekant till familjen. Senare blir hans mamma rejält misshandlad och hennes nye man dör under annorlunda omständigheter.
   Själv säger George att han inte gjort något. Det är en demon inuti honom som handlar. Genom den döde faderns vänner har han förstått att pappan hade syner och ägnade sig åt excorsism.
   Har den moderna psykologin fått oss att klassa alla religiösa upplevelser som sjukliga? Eller var demonen Georges sätt att hantera sorgen efter sin far?
   Det är frågor som George ställs inför som vuxen när han åter söker upp en psykolog sedan han inte klarar av att ens hålla i sin egen nyfödda son.
   Jag är inte ateist och försvarar människors rätt att ha ett andligt perspektiv på tillvaron, men det där med onda demoner som invaderar människor har jag alltid haft svårt för och kan därför inte engagerar så mycket av romanens kamp mellan tro och vetande.
   Romanen kallas litterär thriller, men det är sällan det blir spännande. Lite av skräckhisotira är det förstås.

   • 0 kommentarer