Blogg - publik

Högspänning

• Prenumerera på inlägg

Blogginlägg

1. Stark skildring av värmländskt samhälle

   • 31 aug 2010 09:18

   Jag avslutar augusti med nya böcker två dagar på raken. Den här kom också ut under den här månaden
   
   Ninni Schulman: Flickan med snö i håret. Forum.
   
   Ninni Schulman debutdeckare är mycket övertygande i sin skildring av ett litet samhälle som Hagfors och människorna där.
   Det är mycket lätt att känna sig hemma i hennes nutid där journalisten Magdalena efter en skilsmässa flyttar hem från Stockholm med sin lilla son för att bli lokalredaktör.
   Ibland kanske författaren exempel på företeelser och karaktärer blir lite för många och redovisande, så att trovärdighetsambitionen lyser igenom och skymmer berättelsen, men jag tycker ändå hon på ett mycket bra sätt lyckas balansera fakta, känsla och stämning till en stark närvaro.
   Trafficing är verkligen inget nytt tema för kriminalromaner, men här får det en annan dimension när lägenhetsbordellen ligger i lilla Hagfors och risken är stor att sexköparna finns i allas närmaste bekanstskapskrets, kanske till och med i familjen. Berättelsen får mer tyngd när jag i efterordet läser att Ninni Schulman som reporter på Expressen bevakat just en sådan härva i Värmland.
   Magdalena lägger sin näsa i blöt och försätter sig flera gånger i hotfulla situationer. Ninni Schulman gör sitt bästa för att göra spänningen gastkramande, men mig lyckas hon inte riktigt få med till den nivån.
   
   

   • 0 kommentarer

2. Rena fröjden utan riktigt stark final

   • 30 aug 2010 08:54

   I fredags var det en högtidsstund för svenska deckarälskare. Här kommer mina reaktioner på Leif GW Perssons färska kriminalroman.
   
   Leif GW Persson: Den döende detektiven. Bonniers.
   
   Det är bara att konstatera: För mig är det en berusande fröjd att läsa Leif GW. Hans sätt att hantera sina rollfigurer och språket är något eget och speciellt.
   Till en början liknar den nya romanen inte en deckare. Den pensionerade Lars Martin Johansson, tidigare chef vid Rikskriminalen, drabbas av en stroke och hamnar på sjukhus där hans väg tillbaka tar sin början.
   Men tämligen snart träffar han en kvinnlig läkare som väcker hans intresse för ett gammalt mord på en nioårig flicka. Det blev aldrig löst, förmodligen på grund av en klantigt skött utredningen. Den leddes naturligtvis av ingen mindre än allas vår Evert Bäckström.
   Leif GW Persson har nyligen utsetts till speciell utredare av så kallade cold cases. Här ger han en svidande kritik mot hela tanken att mord ska preskriberas efter 25 år. Det är något så idiotiskt att bara jurister kan komma på något så dumt, konstaterar han.
   Mordet på nioåriga Yasmine har med minsta möjliga marginal passerat 25-årsgränsen när Johansson börjar snoka i fallet. Det är också ett av de sista mord som preskriberas innan regeln skrotas helt. Författaren hänvisar till Bibelns ord om öga för öga. Hämndbegäret går inte att besluta bort.
   När Johansson hittar mördaren, visar det sig vara en simpel pedofil utan särskilt intressant historia. Det gör att mitt intresse sjunker mot slutet på romanen. En liten överraskande vändning bjuder emellertid författaren till slut på.

   • 0 kommentarer

3. Spänningen försvinner i terroristkomplott

   • 25 aug 2010 13:34
   Försvinnandena är anmärkningsvärt många i höstens deckarflod. Här finns det till och med i titeln.
   
   Harlan Coben: Försvunnen (översättning: Jan Malmsjö). Forum.
   Romanen lever verkligen upp till titeln. CNN-reportern Theresa har varit spårlöst försvunnen när hon plötsligt ringer älskaren från ett kort och intensivt förhållande att flyga över Atlanten och möta henne i Paris.
   Det är hennes exman som kontaktat henne och bett henne komma till Paris för att få veta något som helt kan förändra hennes liv, men de träffas aldrig. Han är försvunnen och när han återfinns är det som bokens första mordoffer.
   Theresas sjuåriga dotter dog i en bilolycka för tio år sedan. Åtminstone är det den officiella versionen, men nu framkommer det besynnerliga tecken på att hon försvann och nu lever som 17-åring.
   Det är upplagt för en gastkramande thriller, men rätt snart tappar jag intresset när författaren gör det hela till del av en internationell terroristaktion. Upplösningen bygger på en skrupelfri och genomtänkt fortplantningsteknisk verksamhet som gör berättelsen väl skruvad.
   • 0 kommentarer

4. Ekdal blir för teatralisk

   • 23 aug 2010 13:42
   Här kommer några rader om en bok som gavs ut i onsdags.
   
   Niklas Ekdal: Kvinna utan egenskaper. Forum.
   Niklas Ekdal, före detta politisk redaktör på Dagens Nyheter, tar upp ett angeläget ämne som inte kan belysas för mycket. Det var värt att offra ”idioter” och andra missanpassade individer i bygget av det svenska Folkhemmet som förbättrade livet för så många fler ”normala” människor. Författaren kopplar samman dåtiden med nutidens moderna medicinska forskning.
   I efterordet tackar han förlagafolket som hjälpt honom att skriva en roman, istället för ett debattinlägg. Visst måste boken godkännas som roman. Det mesta kretsar kring polisen Johanna och psykiatrikern My, som växte upp som fosterbarn hos Johannsas föräldrar. Samt naturligtvis Junes dotter. Junes flykt från studierna i Oxford till Uruguay innan hon sedan uppslukas av jorden, är en viktig del i intrigen.
   Till en början känns det också att boken har litterära kvaliteter. Författaren väver in en psykpatients olika noveller på temat kastrering. Patienten blir sedan ett av mordoffren.
   Det dröjer ändå inte så länge innan dialogen, framför allt mellan Johanna och My, blir så teatralisk att det går över gränsen till pekoral. I övrigt lyckas inte författaren heller skapa något riktigt flyt.
   Upplösningen är klassiskt deckarmässig och överraskar när mördaren avslöjas.
   
   • 0 kommentarer

5. Rakare Rankin i ny serie

   • 11 aug 2010 15:56
   Ian Rankins senast översatta roman gavs tydligen ut redan i maj. Jag var nog sen med min beställning, men när jag väl fick den i min hand läste jag snabbt ut den!
   
   Ian Rankin: Misstro (översättning: Göran Grip). Minotaur.
   
   Ian Rankin har avslutat sin serie om kommissarie John Rebus och påbörjat en ny serie.
   Den nya huvudpersonen heter Malcolm Fox och är internutredare inom polisen.
   Mycket är sig likt i Ian Rankins Edinburgh. Skurkarna finns bland krogägare och byggherrar. Det finns korumperade politiker.
   Malcolm Fox har som John Rebus problem med spriten, men han har tagit konsekvenserna av det och lever nu nyktert.
   Jag har tyckt väldigt olika om Rebus-böckerna. En del av dem har starka och drivande deckarintriger, men oftast är den största behållningen Rebus reflekterande över livet och sin tillvaro.
   Den första delen i serien om Malcolm Fox känns som en rakare berättad kriminalhistoria. Den sammanflätas smidigt med Fox egen privata situation, eftersom det är systerns våldsamma sambo som mördas.
   Utredningen blir ännu mer personligt angelägen när Fox förstår att han är utsatt för en komplott, förmodligen med inblandade både innanför och utanför polisen. Han luras att följa falska pedofilimisstankar mot en polis, Jamie Breck. Breck och Fox hjälps åt att försöka avslöja vilka som vill sätta åt dem. Det leder dem också till svaret på deckargåtan.
   Romanen sätter inga bestående intryck, men det är en fröjd att läsa när Rankin på ett musikaliskt sätt hanterar språk och intrig. Det finns deckare som får mig att tänka på jazz. Dit hör Rankins senaste.
   
   
   • 0 kommentarer