Blogg - publik

• Prenumeration

  • Prenumerera på inlägg

• Sök i bloggen

  Sök

• Arkiv

  - Alla månader - augusti 2011 juni 2011 maj 2011 april 2011 mars 2011 februari 2011 december 2010 september 2010 augusti 2010 maj 2010 april 2010 mars 2010 februari 2010 januari 2010

Blogginlägg

1. Framgångskampen
   Som nybliven högskolestudent sså snurrar funderingarna på karriären efter skolan. Det är självklart att drömmarna vill uppnås och att den där listan med "en miljon saker jag ska göra innan jag dör" ska bockas av. (Ja, min lista är så lång) Men liksom, hur ska man lyckas uppnå allt det där? När man står där på trappan till högskolan med sitt examensbevis i handen, nyutexaminerad Informatör som jag kommer att bli. Är det dags för skolbänken igen och uppgradera sin examen till en magister eller kanske till och med en doktorand? Eller ska man ta tag i sitt liv och skaffa sig ett riktigt jobb.
   
   Många vägar finns det att välja och jag önskar att man kunde ta alla på samma gång. Men det blir lite svårt. Göra framgång? Klart jag ska. Men det antar jag att alla hoppas på. Däremot kanske mina framgångsförhoppningar har överstigit gränsen för "överdrivet", med tanke på att jag faktiskt lyckades med alla mina mål i gymnasiet så ska inte jag vara sämre efter det. När man gått ut med stipendie, ett SM i UF i ryggen, en regional UF vinst och dessutom en hel del publicerade grafiska verk så är pressen något högre på framgångarna nu. 
   
   Livet är för kort för att inte försöka, och om man inte försöker så kan man ju inte lyckas heller? Det värsta som kan hända är ju att man misslyckas, och då är det bara upp på benen igen och rätta till det som blev fel, sen? Sen lyckas man! Jag får saker att låta så enkla och simpla och många kanske tänker; "Hon har ingen aning om vad som väntar i livet utanför skolan" Jag kanske drömmer och fantiserar mycket, men hur ska man kunna lyckas och få framgång i sin karriär om man inte drömmer?
   
   • • Josefin Hallström
     • 13 aug 2011 23:01
     • Taggar: karriär
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)

2. En nybakad student talar ut.
    Det är knappt en vecka sen jag bar den vita mössan. Den vita mössan som släppte mig ut i livet. För knappt en vecka sen slängde jag upp den i luften med ett jubel på Torsbergsgymnasiets trapp. Nu sitter jag här med en läsk, choklad en fredagskväll och funderar på vad som kommer härnäst.
   
   Många alternativ finns det. Men jag undrar vad. Det var nog det som var den där pirrande känslan när man skulle springa ut, rädlsan för vad som komma skall. Det finns liksom inga tvång längre, ingen att skylla på, ingen strukturerad vardag som i skolan. Vad händer nu? 
   
   Jag hoppas på att komma in på någon av de där nio universiteten jag sökt, eller kanske få något av de där jobben som jag kämpat för i snart ett år. Om jag inte kommer in på universitetet så finns det ingen plan B. Vad ska jag göra då? Jag har planerat min framtid till punkt och pricka, om den största delen i det hela inte genomförs så spricker ju allt.
   
   Men vad gör det. Spricker allt så föds det bara mer möjligheter och fler äventyr, för mig kan inget stoppa! 
   
   /En student i sina första dagar
   
   • • Josefin Hallström
     • 17 jun 2011 22:48
     • Taggar: studenten
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)

3. Krönika i BollnäsNytt vecka 22
    En lerduva i tjära och fjädrar
   
   I skrivande stund blåser det tydligen snålt kring Kungen igen. Av princip så läser jag ingenting som har med Kungen eller det övriga hovet att göra och det beror främst på att jag föraktar och förkastar hela grundtanken med monarki och således anstränger mig till mitt yttersta för att inte vara en del av mediahypen kring denna sorgliga skara blåblodiga fåntrattar. Men löpsedlar är ju svåra att komma undan, speciellt om man som jag inte kan låta bli att läsa text som dyker upp, vad den än handlar om och var man än befinner sig. Utan att ha läst en rad om den senaste skandalen förefaller det som att det enligt löpsedlarna handlar om ”maffia” och ”nakenbilder”. Låter smaskigt, minst sagt. Det var ju inte länge sedan det var ett jäkla tjatande om ”Camilla Henemark”, ”skandalbok” och ”upprörd Silvia”. Och nej, jag vet inte vad den historien handlade om heller eftersom jag stoppade huvudet i sanden och vägrade ta del av rapporteringen, annat än via det tidigare nämnda tvångsmässiga läsandet av löpsedlar. Jag behöver heller inte känna till ett dyft om ovan nämnda skandaler för att begripa att något har hänt, något är annorlunda. Vad hände med det okritiska och inställsamma hyllandet av kungafamiljen? Under lång tid fick jag för mig att medierna tog i så att de höll på att bryta ryggen i sin gemensamma strävan efter att måla upp en så positiv bild som möjligt av regenten och hans anhang och att eventuell negativ publicitet sopades under mattan medan positiv dito lyftes fram i förgrunden. (Vilket är själva anledningen till min nuvarande bojkott av bernadotterelaterad nyhetsrapportering.) Såvitt jag kunde begripa gjorde man sitt bästa för att med mjuk rygg visa att man var hängivna undersåtar och tjänare till Det Blå Blodet och om det skrevs något negativt någon gång så handlade det oftast om någon ohängd pojkvän till någon av sessorna som betett sig på ett för hovet icke önskvärt sätt. Om någon beter sig illa mot hovet så gick det tydligen bra att skriva om men inte om hovet själva ställde till med något sattyg. Ungefär så har det alltså sett ut ur min (bristfälligt informerade) synvinkel. Men inte nu för tiden, tydligen? Nu strippar man Kungen på all värdighet och slänger ut honom och hans påstådda (?) försyndelser till allmän beskådan.(Som ett ordblint offerlamm med franskt påbrå, med den gyllene ullen bortsliten med rötterna, skulle jag tänka om jag vore poet.)Varför då, om jag får fråga? Inte för att jag inte sympatiserar (för det gör jag) med det faktum att kungen får sitta på en massmedial tågräls insmord med tjära och fjädrar men varför har attityden ändrats så totalt? Vem utfärdade detta påbud egentligen? Vem ställde sig upp på redaktionsmötet och skrek ”Nu får det vara nog! Det är hög tid att sparka lite rojalistisk stjärt och den som inte är med mig är emot mig och således arbetslös före veckans slut”. Oavsett hur det hela gick till så är det välkommet att vinden ändrat riktning. De anledningar jag en gång hade till att inte läsa om vad kungafamiljen sysslade med har alltså gått upp i rök. De sensationsjournalistiska hagelbössorna är laddade och osäkrade och att det är Kungen som är lerduvan för dagen är ganska uppenbart. För mig personligen är detta att föredra framför det halvsekellånga och spaliknande mediabubbelbad som invånarna på Drottningholm fått njuta av ostört. Tills nu. Min egen hagelbössa är av pumpmodell och krutdoften indikerar att jag via denna krönika precis avlossat mitt första skott. Korrekt. Rekylen kan jag leva med.
   
   
   • • Jon Larsson
     • 8 jun 2011 09:14
     • Permalänk
   • • Kommentarer (1)

4. Veckans skivrecension
   
   The Head And The Heart
   The Head And The Heart
   Just när jag trodde att jag inte längre hade förmågan att uppskatta den formel av indie-americana som Ryan Adams en gång för länge sedan förvaltade så infernaliskt effektivt, så dyker The Head And The Heart upp från ingenstans (eller egentligen från Seattle) och ställer alla begrepp på huvudet. Den självbetitlade debuten från det här bandet innehåller de bästa låtarna i den här genren jag har hört sedan nämnde Ryan Adams riktiga glansdagar. The Head And The Heart låter oftast lite mer poppigt än den gode Ryan, vilket gör att låtarna aldrig känns det minsta tungrodda.
   Här finns precis det där lätta, okonstlade anslaget som jag saknar hos överdrivet hyllade Fleet Foxes – som nu inte ens kan kalla sig Seattles bästa band – för att ta ett samtida exempel på närbesläktad musik som jag nästan somnar av tristess inför. Med The Head And The Heart i lurarna finns inte den risken. Det finns faktiskt inte en enda låt på deras album som inte är ren dynamit. Inledande Cats and dogs sätter tonen för hela skivan, där jag skulle kunna räkna upp vartenda spår och beskriva dess förträfflighet. Men det behövs inte. De här låtarna talar alldeles utmärkt för sig själva.
   
   • • Kristian Westin
     • 26 maj 2011 15:56
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)

5. Can I kick it? (Yes you can)
    Det är vår och denna årstid kräfva sina låtar. För oss om drar lite åt det vemodiga hållet (ibland, inte alltid) så här års är Håkan Hellström ofta den enda som förmår sätta ton till den snålblåst som understundom når ren orkanstyrka i själen. Vemod är för övrigt inte nödvändigtvis rätt ord, egentligen: Våren är en tid för starka känslor, helt enkelt – åt alla håll; det kan lika gärna handla om manisk glädje, frätande saknad, intensiv ilska eller bultande kärlek. Antagligen var för sig, möjligen också samtidigt men inte säkert i just den ordningen.
   
   En midsommarnattsdröm är en riktigt bra låt resten av året men just nu är den inget annat än rent magisk. Jag skiter i texten, det gör jag för övrigt för det mesta när det handlar om musik, men låten som sådan är helt rätt i skrivande stund. Den slår an, som man brukar säga.
   
   
   
   
   
   • • Jon Larsson
     • 26 maj 2011 13:43
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)